I vissa mammastunder stannar man upp och ler.
1.
Aston: Mamma, kan vi leka kujjajömma?
Jag: Ok. Göm dig så räknar jag till 10.
Aston: Ok. Räkna du så gömmer jag mig under er säng.
2.
Aston sitter på pottan och bajsar.
Aston: Mamma, färdig!
Jag tar med mig Mio in från trädgården. Rädd att han skall käka gräs, blommor eller bär och typ dö. Och placerar Mio en bit utanför badrummet där bajsAston sitter.
Jag stresstorkar Aston i rumpan. Great! Kladd! Och skymtar Mio krypa i faslig fart mot badrummet, med pottan och bajskorven i sikte.
Jag känner svettpärlorna på näsan, stresstorkar ännu mer, kladd, kladd (bli ren för hilskotta) och hinner i sista sekund få bort pottan med tollen innan Mio går till attack.
3.
Sambo leker med barnen och kallar på mig med desperat stämma.
R: Jeeeennifer, kooooom!
Jag, orolig: Vad händer?
R: Mio hade något i munnen.
R pekar på något brunsvart på ett papper.
Jag: Vad är det?
R: Lukta!
Jag: Nä, för f-n. Säg vad det är??
R: Bajs! Han tuggade på det som det vore en macka.
Jag: Ööööööh! Vart kom det i från???
R: Antagligen har det rullat ut en toll från blöjan, ner i pyjamasbenet, vidare ut på golvet och så hittade Mio det.
Jag: Ööööh!
Och Mio bara ler.
Visst kan man inget annat än le? Men det tar några nanosekunder innan jag fattar att det är komiskt.
Kram/Jennifer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar