fredag 18 november 2011

min trogna följeslagare.


Jag står i köket, lutar mig mot diskbänken och andas lugna, djupa andetag. Jag blickar ut genom fönstret, på två blåmesar som just landat i en trädkrona. Hur svårt är livet för en fågel egentligen? För en mammafågel menar jag? 
Jag stänger ögonen och försöker önska bort mitt dåliga samvete, men förgäves. Det dåliga samvetet är min trogna följeslagare som mamma. En ihärdig ovän, en parasit som inte vill lämna mig ifred i första taget utan bara suger, och suger....Borrar sig fast. Jag reflekterar över varför jag har så dåligt samvete just idag, just nu i den här stunden.
 Jag vet ju egentligen varför. Självklart.
Jag brusade upp på min son igen, min stora son. Han är en enerverande och otroligt krävande gnällspik just nu. Han gör helt tvärtemot vad man önskar och ber om, hela tiden, alltid, varje tillfälle han får. Han beter sig bortskämt och odrägligt. Gapar och skriker för minsta lilla som inte blir som han vill.
Han är en ögontjänare utan dess like och slår till lillbrorsan så fort mamma vänder ryggen till. 
Han är "en pain in the ass" milt sagt och jag kokar, brusar upp och bubblar över......Ofta och länge. Tar honom hårt i armen ibland. Hivar in honom på sitt rum. "Nu får du ge dig", skriker jag. "Du får stå här och skrika tills du är snäll igen". Lotta på Bråkmakargatans mamma. "Aaaaaaaaaaah", skriker han tillbaka. Högt, ljudligt och demonstrerande. Han stampar i golvet, kastar leksaker, sparkar och ibland slåss. Tårarna sprutar. Min puls slår i 220. Jag är så arg. Jag försöker ta djupa andetag, lugna ner mig. Men f-n vad ungen kan gå mig på nerverna.
Det blev inget säga förlåt idag. Inget kramande efteråt. Vi hann inte. Jag stressade iväg med en argsint och snyftandes treåring och med en smått chockerad och orolig ettåring i baksätet.
Nu står jag här, ensam i köket, med mitt dåliga samvete.
Tankarna maler på.
"Förlåt".
När jag hämtar dig från förskolan skall jag säga förlåt, pussa dig tvåtusen gånger och krama dig hårt.
Men f-n vad jobbig du kan vara.
Men f-n vad jag älskar dig ändå. Det är nog det mitt dåliga samvete vill säga mig. Det är därför han inte vill ge sig iväg....
Hmmm.

Alla kämpar vi med ett dåligt samvete någon gång. Vissa oftare än andra. Småbarnsmammor ovanligt oftare än andra. 
Men ett samvete är en mycket bra sak att ha. Tror jag. Det visar att vi har medkänsla, att vi lever och lär. Att vi älskar och älskar så det gör ont.

Finns det människor utan samvete? Och i så fall....Hur har dom blivit så? Är det genetiskt? Eller är det miljöframkallat? Och älskar dom på ett annat sätt?


Kram/Jennifer med sitt dåliga samvete

11 kommentarer:

  1. Förstår precis vad du menar! Ibland blir man så arg att det kokar inombords. Otroligt jobbiga känslor att tampas med! StyrkeKramar till dig!

    SvaraRadera
  2. Usch. När jag läst detta vill jag bara ge dig en stor kram!!
    Samvete har vi nog alla. Men tror det finns folk som totalt struntar i att känna efter hur de egentligen mår efter en handling. Jag får otroligt lätt dåligt samvete. Om min bror ringer 20:30 en kväll o vill komma in o prata o jag svarar att jag inte orkar mår jag jättedåligt efter o maler det i huvudet läänge efteråt. Över en sån struntsak!. Samvetet är Både på gott o ont. Kram Malin o
    Axel

    SvaraRadera
  3. Känn ej dåligt samvete du är bara mänsklig kräm

    SvaraRadera
  4. Åh har precis en likadan 3 åring just nu. Tårarna sprutar på både mamma och son ibland när det bubblar över. Kram Louise

    SvaraRadera
  5. Herregud,jag rot at DJimon imorse for att Han envisades med att stanga av tvn innan dom skulle till dagis med pappa,aven fast jag sa till honom att det into behovdes (for jag ville ju ha en mammalyxstund o dricka mitt kaffe o titta pa nyheterna I lugn o ro efter dom hade gatt!)....nar jag sag hans nedlatna min kom angesten och ur min mun forsade loften om bade glass o popcorn och Roary the racing car-film nar dom kom hem haha....
    Bottom line: du e into ensam! Och vi e inte perfekta men vi forsoker sa gott vi kan :) jag fick anda en bamsekram nar pojkarna kom hem o det var ingen som namnde morsans ryt....all is well that ends well. Kram pa dig!

    SvaraRadera
  6. Men alltså, det där dåliga samvetet...typiskt oss mammor!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig SÅÅÅ! Hade o har det fortf sådär, blir så arg att jag skriker o hotar om allt möjligt så jag skäms över mig själv efteråt. En del barn är mer krävande än andra. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska råd eller synpunkter (!) man får. Man känner sig rätt ensam med sitt "jobbiga" barn, jag kunde/ kan känna att min unge liksom är värst! Att det e så lätt för andra att tycka saker. Det går upp o det går ner. Det suger energi ur en i man vill bara dra täcket över sig o försvinna, typ. Sen e de världens goaste oxå. Det jag känner när jag läser dina inlägg om detta är - vad skönt jag e inte ensam. Även om jag lider med dig för jag vet hur man nåt. Det är nog viktigt att vi vet att vi har likasinnade som reagerar precis som vi själva. Man e inte mer än mänsklig. Styrkekram till dig.

    SvaraRadera
  8. Jag förstår dig och känner igen mig så i det du skriver. Usch, det värsta är när man, som du säger, tappar bort tiden att säga förlåt. För de gånger man hinner det så visar man ju trots allt bara barnen att man är mänsklig. Att man kan arg, göra fel men kan ångra sig, säga förlåt men försöka ställa till rätta igen.

    Men du sakll absolut inte tro att du är ensam. För det tror jag också så ofta. Och det tror nog alla. Så det är vi ju inte... Kramar. Och en trevlig lördag!

    SvaraRadera
  9. De man blir mest arg på är de man älskar mest....

    SvaraRadera