Efter en underbar julafton (dock lite väl stressfylld för min smak :)) sätter jag mig framför datorn och kopplar bort.
Läser bloggar, letar efter inspiration på pinterest, sörplar ett glas rött och smyger titt som tätt ur i köket och tittar på Kaj Bojesens lilla träapa som jag, så länge jag kan minnas, suktat rejält efter.
Det var snälla svärföräldrar som lagt det på minnet och överraskade mig rejält igår (tack!).
Barnen fick högar med paket (ni lär få se en del av deras mammas favoriter inom kort :)).
Alla sakerna var sååå fina och med god baktanke (tack igen!).
Aston är helnöjd, Mio med.
Men, en sak plågar Aston rejält.
Tomten fick hans nappar igår och i utbyte fick han turtlesfigurer (han älskar turtles :)).
Igår funkade det helt ok (lite gnällig natt bara), men idag svider det extra mycket i hans lilla hjärta där han sitter framför TV´n och myser innan läggdags.
"Bapparna" har varit hans tröst sedan han föddes.
Vi får helt enkelt se hur det går....
Hur har det gått för Era barn när de slutat???
Någon som har erfarenhet?
Ikväll ska jag och mannen spela spela, äta kex och ost och dricka oss lite lulliga :).
Vi kände för att stänga av TV´n och göra något helt annat än vi brukar göra.
Hoppas Ni har haft en underbar jul!
Kram/Jennifer
Jösses, napp abstinens är inte att leka med! Minns så väl när sonen skulle sluta. Han var 3 lite drygt och valet va hans, ja iallafall lite grann men första natten så ropade han in mig till sitt rum och där satt han i sin säng och med stora krokodiltårar som rann ner för kinderna så tittade han på mig och frågade "Mamma varför gör du så här mot mig?"
SvaraRaderaUngen va alltså 3 år och kunde redan då göra kopplingen att det var mitt fel. Först ger jag honom nappen och sen vips så tar jag bort den. Grymt. Nu gick det ju bra men oj vad jobbigt jag tyckte det va!
Håll i bara.