fredag 18 maj 2012

shit happens.

rachel mcadams starring the movie "the vow".

det är lite komiskt ibland.
det här med hur en film kan få en att må.
hur en story kan få en att komma i kontakt med vissa känslor man har inombords.
och få dom att blomma.
i alla fall för en stund.

jag är ganska svag för romantiska filmer.
musiken.
samtalsämnena.
de klockrena dialogerna.
den smöriga romantiken som värmer lite extra i hjärtat.
man smälter liksom.

samspelet jag ser överförs till mig och får min hjärna att vibrera.
i ett helt nytt tempo...
i ett effektivt men harmoniskt tempo.

jag tänker mycket men jag gör det lugnt och sansat.

ibland önskar man att livet hade varit precis så där.
som i filmen...
enkelt och kärleksfullt.

och vet ni?
livet kan vara just så där.
om man bara inser att man själv är författaren bakom storyn.
man banar sin egen väg här i livet och man kan inte leva som i en dröm om man inte skapar den själv.

ingenting är omöjligt så länge man inser och accepterar att shit happens (kanske inte det mest passande uttrycket för min sentimentala text men jag tänkte just så..."shit happens").

nu är jag här, i denna stund och nu har detta hänt.
det är bara att gilla läget.

jag kan ibland inte fatta vilken sjukt tur jag har haft.

att människan jag var innan och i många år är uppgraderad till en helt unik version.

att gilla sig själv, sitt liv, att vara nöjd just nu.
och inte önska mig bort.
att inte önska bort sitt liv.
att inte längre ligga i sängen och skaka av ångest.
föreställa sig att ta sitt liv på det grymmaste av sätt.
att hellre dö än att leva med smärtan som tagit över min kropp.


jag minns en gång.
(nu blir jag oerhört personlig och privat men det skiter jag i.)
jag fick en av mina många panikångestattacker.
det kröp under huden på mig.
jag ville skrika.
jag ville fly från allt och speciellt från mig själv.
det sistnämnda, mycket svårt.
jag låste in mig på toaletten.
jag skrek...vrålade.
tårarna sprutade.
och jag visste inte varför.
jag tog en sminkspegel och kastade allt vad jag kunde i golvet.
sambo bankade utanför dörren.
jag stirrade på skärvorna.
ville så gärna ta upp en och skära mig i handlederna.
jag ville inget hellre.
och jag gjorde det.
ett litet snitt som för mig kändes som den största befrielsen någonsin.
jag flydde lite där.
flög iväg.
mådde lite, lite bättre....

men det blev inget djupt sår.
det hade jag aldrig velat.
aldrig kunnat.
jag har två barn.
två pojkar som är så underbara.
än så länge....
så kände jag ofta.
än så länge är de ok men jag kommer förstöra dom.

f-n.

jag är inte full.
jag kände för att skriva.

filmen berörde mig trots att den inte var speciellt bra :).


nu bölar jag.
:).

shit.
att jag ens har kunnat tänka så.
jävla idiot.

men jag var ingen idiot.
jag var sjuk.

men idag mår jag bra....nästan jättebra.
som att jag lever i min dröm.
with ups and downs och jag är helt okej med det.
jag gillar till och med downsen för då uppskattar jag upsen liksom desto mer :).



sorry hörni.

klockan är 23.39.




och jag är inte full :).
jag är bara jag.
lite berörd och avskalad....
med tårar och snor i ansiktet :).





kram på er och godnatt//jennifer



15 kommentarer:

  1. Jag har ocksa varit dar du har varit, precis samma. Gar pa medecin nu och mar mycket battre men som sagt, man har sina ups and downs fast nu sa klarar man dem. Du ar grymt stark som skriver om det, hade inte jag pallat. Kram

    SvaraRadera
  2. tack för att du skriver om detta <3

    SvaraRadera
  3. Och jag vill inget annat än att skicka över en såhäääääääääääääääääääääär stor bamsekram. Fina du! Du är så grym på alla sätt och vis och jag är så glad över att du funnit den du är idag! Jag själv kan bara buga och tacka!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det är helt fantastiskt av dig att kunna och våga skriva om dig själv och dina upplevelser så som du gör. Du har blivit så enormt stark! Lider så med dig när jag läser om vad du upplevt för det är hemskt att någon ska behöva må så dåligt. Är dock enormt glad över att du har landat och hittat din väg så att du nu mår bra. Håller fullständigt med dig om att det är bra och en styrka när du kan tänka att shit happens ;) Det är så i livet men du behöver lite "shit " för att njuta till fullo av dina ups :)Tack än en gång för din underbar blogg du är fantastisk Nenne!! <3 Hoppas du får en toppen lördag där nere i skåne. Många varma kramar till dig min vän <3

    SvaraRadera
  5. Vet hur du hade det under den tiden, o hur många ggr vi pratade om det, hur oroliga vi var o ledsna för din skull. Glad att du funnit saker i livet som ger dig mening, din fina familj, du har arbete om än du skulle vilja göra annat, din blogg, fotografering, smyckena du gör, jag är stolt över dig. Jag är ju också nere ibland speciellt under vinterhalvåret, Nu kommer förhoppningsvis sommaren o allt ser plötsligt ljusare ut. Promenerar varje morgon, äter lättare mat, känner att jippi livet är kul. Ta hand om dig o de dina o njut av varje dag, kram kram gumman

    SvaraRadera
  6. att skriva är starkt och nyttigt
    en kanal ut
    att uppskatta downsen är sunt för upsen
    du berör med dina ord o din kretivitet
    fina du
    ingen droppe utan ett stort hjärta
    till dej o de dina

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack ingrid!!!
      du är en fantastisk människa o jag är glad att jag träffat dig!
      ses i veckan!

      Radera
  7. Wow. Fick nästan en tår, vackert och ärligt skrivet. Jag gillar inte att blotta mig för mycket men kan ärligt säga att jag vet hur det känns, trust me! Tack för ett modigt inlägg och tack för din fina kommentar som alltid. KRAM! A

    SvaraRadera
  8. Nu bölar jag:-(:'(
    Du skriver om mitt liv mina känslor mm.
    Puss älskade nästkusin

    SvaraRadera
  9. vilka starka ord!
    modigt må jag säga.
    jag beundrar dig som vågar.

    styrkekramar och beundran till dig.

    SvaraRadera
  10. Wow trots att det verkar tungt så beskriver du något som många känner och du beskriver det så bra!!

    SvaraRadera
  11. vet du.?
    Jag vet.
    Jag gick inte så långt kanske.
    Skrek mest i bilen ensam, grät och snoren rann.
    Jag kunde köra hem för att jag saknade dem men på uppfarten ville jag låsa bildörrarna och backa bort, försvina inte behöva något, inte känna något, inte sakna något, inte veta något...
    jag mår oxå bra. bättre.
    Det går, vi kan. du och jag.
    Djupt? nej inte alls.. bara livet och vi säger det.
    Står för det. fattar lite mer än innan.
    Livet.

    KRAM!!!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. precis så. man vill vara där men man orkar inte. o man tror att man gör mer fel än nytta.
      så skönt att du mår bättre. det blir oftast bättre om man bara ger det tid.
      kram//jennifer

      Radera
  12. efter anorexi och depressioner i tonåren och upp i tjugoårsåldern trodde jag att mitt liv var bra.
    trots de djupa dalarna jag så ofta erfor när jag var nybliven mamma och sedan tvåbarnsmor.
    tills jag slutade med p-piller och såg ljuset.
    dessa hemska små vita korn som kan spela spratt med en redan labil hjärna.
    nu kan jag nästan njuta av att ha ledsamma och sorgsna dagar, för jag vet att jag behöver dom som paus från det fina som nästan alltid finns runt och omkring mig.
    glad att du delar med dig.
    vi behöver visa att man duger precis som man är, med eller utan psykisk sjukdom.

    SvaraRadera