i vårt sovrum härjar aston och mio ofta.
här är det barnsäkert mjukt.
vi har visst två väldigt aktiva barn.
inte långt ifrån ö v e r aktiva faktiskt.
och alldeles för aktiva enligt min fysiska samt mentala ork :).
ni skulle bara sett hur galna våra dagar är just nu.
ni hade blivit yra och smått illamående.
utmattade.
syskonen bråkar.
slåss.
bits.
drar varandra i håret.
puttas.
slåss igen.
skriker.
gapar.
gnäller.
slår sig.
tetar varandra.
det aston leker med ska mio leka med.
och tvärtom :).
 |
| öntröja/åhlens. jeans/mini rodini. canvastavla på aston när han var 2 månader/foto min vän emma. |
de triggar varandra till allt och ingenting.
exempel: att klättra upp på bord och hoppa ner (en ettåring kan inte hoppa ner från bord och en treåring bör inte göra det, i know).
trots detta fångade sambo mio i fötterna häromdagen med huvudet 1 cm från att dyka ner i golvet.
storebror lär lillebror exakt all skit man kan tänka sig.
"nej, mio. så får man inte göra", beordrar jag när han klättrar in i diskmaskinen för 29:e gången och jag lyfter bort honom...för 29:e gången.
"sspppbrrrrrrtttt".
ettåringen spottar mot mig och går till attack.
dvs slår på mitt ben och blänger argt på mig.
de sitter aldrig still!!!
a l d r i g.
eller, jo, kanske ibland....när dom äter :).
kanske!
aston har dock myror i byxorna även när han äter och tittar man bort en sekund så hoppar han som galen runt bland soffkuddarna med en kladdig macka i handen.
aaaah (fettfläckar på day home-kudden :)).
jag och sambo är helt slut.
vi har ingen chans att sitta ner vi heller (jag bloggar på stående fot, haha).
ingen chans att byta en mening, om ens en blick med varandra.
"vad är det nu du heter igen?"
vi jagar.
hjälper.
byter blöja.
byter kläder.
fångar.
torkar.
tvättar.
jagar.
skäller.
tjatar.
jagar.
fångar och jagar igen.
c r a z y!
men vi skrattar faktiskt åt det för det mesta.
eller då och då.
man kan ingenting annat göra.
eller hur?
men vi är som sagt helt och totalt slut i kropp och knopp :).
har haft sömnbrist i snart 3,5 år.
vi lider av kronisk stress och jag blev ju aningen deprimerad ett tag (ett långt tag) på köpet.
nu, tack vare lite lyckopiller, har jag sett ljuset igen.
jag blir inte arg längre.
stubinen har vuxit rejält.
jag skrattar mest.
livet är inte så svårt längre.
trots ovannämnda kaos :).
men mer om min mentala ohälsa en annan dag....
just nu ska mitt psyke ställa sig under rinnande vatten och jag ska löddra mig vit.
njuta och andas in varma ångor.
lugn....
tills jag öppnar badrumsdörren igen och möter galenskaparna till barn.
ps. it´s worth it :). my heart is filled with l o v e forever.
kram/jennifer
