a touch.

.....of x-mas.

I vårt vardagsrum finns julastjärnor och änglavingar och ljusastakar.....(i vårt fönster hänger julgranssaker och hästar, grisar och pepparkakor....:))

Jag pyntar när Mio sover och får samtidigt julig inspiration från BOLIG Magasinet....Inte helt fel hörrni.

Kram/Jennifer

via cherry blossom world

I just love this!

Jag ska försöka Julpynta lite idag, lite smått sådär, när tillfället ges. Men något sånt här lär jag inte få till men visst är det vackert? Får ge det ett nytt försök efter helgen och ett besök hos Kajsa igen :).

Kram/Jennifer

20 %.

Wiihaaa! Oii design har 20 % på Mini Rodini idag!!!!
Uppge bara koden minirod_5388w i kassan!
Så skynda shoppa mjuka klappar :). Oii har alltid fri frakt!!!


Kram/Jennifer

julpyntat i fönstret.

Julen börjar smyga sig fram lite här hemma. Det blir ingen färgglad Jul i år. Snarare tvärtom. Jag gillar ju det så. Men för att få en varm känsla i hemmet ändå så blir det mycket ljus i form av stjärnor i fönsterna, ljusslingor lite varstans och vackra lyktor och lite julig växtlighet. Och så trädetaljer och djurskinnsfällar.
Enkla Ting har mycket i just den här stilen och där fann jag de svarta granarna Ni ser i fönsterkarmen. Det blir nog ett besök till där snart för Guuud vad jag ångrar att jag inte köpte mer av det jag fastnade för. Men man kan ju inte köpa allt. Då blir det havregrynsgröt ända fram till Jul och det är det ju inte värt :).

Idag blir det ett besök till Tropikariet. Skoj/lite smått ångest över de hoppande aporna.

Kram/Jennifer

tårar av lycka.

bild via Stil Inspiration, styling Lisa Martinis

Imorse läste jag om Lasse Brandeby i tidningen. Om hans bortgång. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag var tvungen att lägga bort tidningen. Sorgligt för han gått bort, självklart. Men jag grät inte av sorg utan av lycka. Hans vänner och familj beskrev honom som en fantastiskt medmänniska, en som satte andra före sig själv och sitt, i alla lägen. En man som man kunde prata med, ringa när som helst och få råd av. Få tröst av. Han uppfattades av många som en stor människa med ett genomgott hjärta.

Och detta måste väl vara allas eftersträvan? Att lämna världen, ihågkommen som en godhjärtad och ödmjuk person, som finner andras strävan efter välmående som ett större mål än sin egen.

bild via Stil Inspiration

Bilderna har absolut ingenting med min text att göra. Jag kom på det efter att jag skrivit några rader.

Men, vet Ni, det tar jag och struntar i :). Bilderna inspirerade mig idag, lika mycket som artikeln om Lasse Brandeby gjorde.

Vi inspireras av många olika saker varje dag. Vissa viktigare än andra, men huvudsaken är ju att vi får nya perspektiv....Lär oss något nytt....Blir lite rikare i själen.

Igår inspirerades jag av ett samtal med en bloggvän. Hon fick upp mina ögon. Hon gjorde mig glad. En otroligt klok och godhjärtad människa och trots att vi inte har känt varandra så länge, inte länge alls faktiskt, så är det något man ser, något man känner av ganska fort. Hoppas vi kan ses snart igen :)!

Jaha Ni. Jag är ute på hal is här nu :). Mycket personliga tankar. Är visst inne i någon form av sentimental svacka, men tror nästan inte man kan kalla det svacka, för jag mår väldigt bra....:). Lite som att sväva på moln...Ni vet, när man kommer på sig själv att le, utan någon som helst anledning. Det trodde jag att jag inte kunde längre. Men man ska inte ge upp hoppet, never :).

I ugnen ligger en helsstekt fläskytterfilé och puttrar. Det blir söndagsmiddag på en måndag och det ska bli sååå gott.

Kram/Jennifer

monki shop.

Jag hade helt missat att Monki fått webshop! Helt underbart. Jag hittade dock inte så mycket fint som jag minns jag gjort tidigare men visst klickade jag hela tre gånger ändå, ajajaj.

Vinterjackorna gick på halva priset just nu och den här godbiten, jo men visst, jag gillar mörkblått, köptes för endast 350 sek. Som hittat och perfekt då jag bar äger svarta jackor. Otroligt trist i vissa lägen.

Oh la la. The perfect pants for me. Svarta, bekväma och funkar både till vardags och till fest. Tänk ett slarvigt nerstoppat paljettlinne i t.ex. guld (sjukligt besatt av glitter just nu) och fina highheels på fötterna. Eller, till vardags, en benvit, kanske grå, grovt stickad tröja, lite stor sådär....Oh la la som sagt. 

Har långt om länge letat efter en smått transparent svart halvlång skjorta att bara ta på mig när som egentligen, till vad som helst i princip. Kläs upp med effektfulla smycken eller paljettights (likt kviddevittdonnan HÄR, SNYGGT!) och kläs ner med slitna jeans och mc-boots.

Sådan, det var di hile (de danska generna talar :))!

Nu blir det filmmys!

Kram/Jennifer

trotsåldern behövs.

Hej!

Trotsåldern ja. Utan förvarning dimper den ner som ett brev i brevlådan och lämnar inga som helst anvisningar på hur man skall hantera detta. Trots att det finns en del böcker skrivna just i detta ämne så är det slutligen, och i stundens hetta, ens eget temperament som man måste lära sig behärska. Och dessutom så är alla ungar olika, och beter sig inte efter alla konstens regler, och en förälder måste pröva sig fram. Testa metoder som funkar på just sin trotsiga och smått odrägliga unge. Och testa metoder på sig själv för att kunna kontrollera sin egen reaktion.

Mina metoder funkar inte för mig själv iaf :). Dvs brusa upp och hota som jag tyvärr så ofta gör när Aston börjar "anfalla". Jag mår ju piss efteråt.

Men så fungerar jag just nu (kanske inte om ett år för man lär ju så länge man lever, det vet man ju). Antingen får jag acceptera att jag är en sådan person som blir arg, brusar upp och visar vart skåpet skall stå. Jag tolererar inte trams och mesar inte i min uppfostran. Och är det så fel egentligen? Lär sig inte barnen gott utav detta? I slutändan menar jag?

Och om jag accepterar detta och sedan tar tag i making up-biten efteråt istället, dvs säger förlåt, förlåter, förklarar varför det blev som det blev och får Aston att inse varför en människa blir arg och ledsen så kanske mitt dåliga samvete krymper en aning, blir lättare att hantera. Känslor är viktiga att prata om. Döljer man dom för barnet tror jag att det verkligen kan ge en negativ effekt på barnets personlighet.

Fick mycket respons på inlägget "min trogna följeslagare" och det visar sig, som jag innerst inne visste men behövde höra :), att detta scenario utspelar sig i de flesta familjer och det dåliga samvetet är vi kvinnor nog födda med. Det sitter i generna. Men hur man skall tampas med det blir ens eget ansvar. 

Trotsåldern är en utvecklingsfas hos barnen, den behövs. Och jag vet att trotsåldern behövs för oss föräldrar den med. Vi lär känna oss själva, vi växer som människa, som individ, och jag tror att vi ser livet med nya ögon efteråt.....Tror inte Ni det?

Och förresten. Stort tack till Er som delar med Er av Era erfarenheter i kommentarerna. Jag blir så tacksam. Lite plåster på såren efter att min trogna följeslagare satt klorna i mig....

Ja, jag får ge mig nu för nu ska jag till Enkla Ting och inspireras av Kajsas Jul. Ska dessutom träffa bloggvännen Malin, helt barnfritt denna gången, och det ska bli underbart att snacka loss ostört :).

Ha en fin dag/Jennifer

snowball.

För att bli av med mitt dåliga samvete jag hade igår, i alla fall för stunden, så satte jag mig ner i köket och gjorde en "snöboll". Jag tänkte på hur roligt vi kommer ha i snön i vinter, på hur glad Aston kommer bli när de första flingorna faller. 

Förra vintern frågade han ofta sin pappa: "Gör en snöboll till mig så jag kan kasta på dig".

Idag gjorde jag "snowball" av en benvit skimrande läderrem och de vita stenarna Malyisian Jade och Howlit. Snowball går att köpa i min smyckesblogg till både små och stora handleder.

Aston blev glad för sitt snowball men blev snäppet gladare när han såg att jag hade ett likadant :).

Det vita lyser upp i mörkret. Precis som snön så småningom kommer att göra. 

 Och föreställ Er en helsvart outfit tillsammans med "snowball". Riiiktigt isbitande snyggt :)!

Och julgranskulorna, de kommer från Day Home.....

Visst är vintern bra härlig ändå??

Trevlig lördag mina vänner/Jennifer

min trogna följeslagare.

Jag står i köket, lutar mig mot diskbänken och andas lugna, djupa andetag. Jag blickar ut genom fönstret, på två blåmesar som just landat i en trädkrona. Hur svårt är livet för en fågel egentligen? För en mammafågel menar jag? 

Jag stänger ögonen och försöker önska bort mitt dåliga samvete, men förgäves. Det dåliga samvetet är min trogna följeslagare som mamma. En ihärdig ovän, en parasit som inte vill lämna mig ifred i första taget utan bara suger, och suger....Borrar sig fast. Jag reflekterar över varför jag har så dåligt samvete just idag, just nu i den här stunden.

 Jag vet ju egentligen varför. Självklart.

Jag brusade upp på min son igen, min stora son. Han är en enerverande och otroligt krävande gnällspik just nu. Han gör helt tvärtemot vad man önskar och ber om, hela tiden, alltid, varje tillfälle han får. Han beter sig bortskämt och odrägligt. Gapar och skriker för minsta lilla som inte blir som han vill.

Han är en ögontjänare utan dess like och slår till lillbrorsan så fort mamma vänder ryggen till. 

Han är "en pain in the ass" milt sagt och jag kokar, brusar upp och bubblar över......Ofta och länge. Tar honom hårt i armen ibland. Hivar in honom på sitt rum. "Nu får du ge dig", skriker jag. "Du får stå här och skrika tills du är snäll igen". Lotta på Bråkmakargatans mamma. "Aaaaaaaaaaah", skriker han tillbaka. Högt, ljudligt och demonstrerande. Han stampar i golvet, kastar leksaker, sparkar och ibland slåss. Tårarna sprutar. Min puls slår i 220. Jag är så arg. Jag försöker ta djupa andetag, lugna ner mig. Men f-n vad ungen kan gå mig på nerverna.

Det blev inget säga förlåt idag. Inget kramande efteråt. Vi hann inte. Jag stressade iväg med en argsint och snyftandes treåring och med en smått chockerad och orolig ettåring i baksätet.

Nu står jag här, ensam i köket, med mitt dåliga samvete.

Tankarna maler på.

"Förlåt".

När jag hämtar dig från förskolan skall jag säga förlåt, pussa dig tvåtusen gånger och krama dig hårt.

Men f-n vad jobbig du kan vara.

Men f-n vad jag älskar dig ändå. Det är nog det mitt dåliga samvete vill säga mig. Det är därför han inte vill ge sig iväg....

Hmmm.

Alla kämpar vi med ett dåligt samvete någon gång. Vissa oftare än andra. Småbarnsmammor ovanligt oftare än andra. 

Men ett samvete är en mycket bra sak att ha. Tror jag. Det visar att vi har medkänsla, att vi lever och lär. Att vi älskar och älskar så det gör ont.

Finns det människor utan samvete? Och i så fall....Hur har dom blivit så? Är det genetiskt? Eller är det miljöframkallat? Och älskar dom på ett annat sätt?

Kram/Jennifer med sitt dåliga samvete

transparent glitter.

Glitter och transparent är vinterhalvårets stora fluga. Och jag flyger på trenden jag med. I en börsvänlig (149 sek) tröja från Gina Tricot i just transparent silverglitter och mina svartslitna jeans från ACNE trivs jag. Lite glam i vardagen tackar jag inte Nej till just nu (pust och stön för gnälliga ungar alltså).

Mobil- och korthållare med glittereffekt från Urban Outfitters följer med på ett hörn. Love it! Och 200 sek bara. För när flugan dör, som den alltid gör så är det ingen större förlust...Right? Man får tänka ekonomiskt i flugsvärmen :).

Ha en fin dag/Jennifer