Har egentligen inget speciellt att blogga om....Satte mig vid datorn för att skingra tankarna lite.
Vilken jobbig dag vi haft.
Magsjukan skulle tvunget ge sig på Sambo också.
Usch.
Och Aston. Vad händer? Jag trodde bestämt psykbrytsperioden var över och att hans psykbryt endast hade att göra med att en lillebror kom till världen.
Men jag hade fel. Så fel.
Han är helt galen och flippar ut för minsta lilla.
Hysterisk!
Vad man än gör, säger.
Hur snäll, mjuk man än är.
Hur hård och bestämd man än försöker vara.
Så ger han sig inte.
Jag ska ge Er ett tjusigt scenario:
Det är lördagsmorgon. Sambo är äntligen ledig.
Frukostbullar och wienerbröd.
Skummad mjölk i kaffet.
Nyhetsmorgon.
Aston får ett utbrott precis innan Sambo skall ge sig iväg och handla bullar.
Han skriker och gormar, fäktar och sparkar.
Ingen anledning alls egentligen.
Han vill följa med pappa.
"Visst, om du slutar skrika så..."
Vi får på honom ytterkläderna, nästan med våld.
Sambo bär ut ungen och han skriker fortfarande.
Han vägrar hoppa in i bilen trots att han insisterade på att följa med.
"Nää, nu får det vara nog", ryter Sambo.
"Du får stanna hemma".
Sambo åker iväg och lämnar mig med en 1-årig sötis hängande på höften och en spritt språngande galen 3-åring som sparkar för fullt på insidan av tvättstugedörren.
Jag försöker lugna honom men förgäves.
Låter honom skrika, i tvättstugan helt själv.
Skulle jag inte gjort.
Aston springer iväg, ut efter sin pappa.
Han är ilande snabb.
Jag står i morgonrock och med en bebis, iklädd tunn pyjamas, på armen.
Jag måste agera snabbt.
Såg att Aston redan var långt bort och inte lyssnade han på mina rop inte.
Jag springer över till grannen, kl 7:30 på morgonen, lämnar över en förskräckt Mio till en ännu mer förskräckt granne.
Jag förklarar snabbt.
Rusar sedan med andan i halsen efter min tjutande storson.
Galet.
Morgonrocken fladdrar upp.
Ett tunt vitt ganska så avslöjande linne med mera blottas :).
Hoppas inte någon ser mig, tänker jag.
Hittar Aston lååångt borta.
Får bära honom tillbaka.
Han stångas och skriker och sparkar och gal.
Väl hemma igen slutar han knappt.
Han gnäller fortfarande.
Mio är helt traumatiserad.
Jag med.
Sambo kommer tillbaka med nybakade bullar.
.....
Jag får sluta där.
Jag babblade visst på :).
Jag veeet att det är en fas, men jisses vad extrem han är.
Tycker jag då (?).
Aston får psykbryt varje dag nu.
För bagateller.
Jobbigt.
Jag kan bli så arg.
Att bara stanna upp och krama honom, länge, länge.
Som jag hört skall hjälpa.
Fungerar inte :).
......
Har någon en funktionell metod på ett liknande "fall" så hojta till.
Galet trött på denna unge (ursäkta).
Kram/Jennifer (Jag fick visst nåt att blogga om :))