 |
| rachel mcadams starring the movie "the vow". |
det är lite komiskt ibland.
det här med hur en film kan få en att må.
hur en story kan få en att komma i kontakt med vissa känslor man har inombords.
och få dom att blomma.
i alla fall för en stund.
jag är ganska svag för romantiska filmer.
musiken.
samtalsämnena.
de klockrena dialogerna.
den smöriga romantiken som värmer lite extra i hjärtat.
man smälter liksom.
samspelet jag ser överförs till mig och får min hjärna att vibrera.
i ett helt nytt tempo...
i ett effektivt men harmoniskt tempo.
jag tänker mycket men jag gör det lugnt och sansat.
ibland önskar man att livet hade varit precis så där.
som i filmen...
enkelt och kärleksfullt.
och vet ni?
livet kan vara just så där.
om man bara inser att man själv är författaren bakom storyn.
man banar sin egen väg här i livet och man kan inte leva som i en dröm om man inte skapar den själv.
ingenting är omöjligt så länge man inser och accepterar att shit happens (kanske inte det mest passande uttrycket för min sentimentala text men jag tänkte just så..."shit happens").
nu är jag här, i denna stund och nu har detta hänt.
det är bara att gilla läget.
jag kan ibland inte fatta vilken sjukt tur jag har haft.
att människan jag var innan och i många år är uppgraderad till en helt unik version.
att gilla sig själv, sitt liv, att vara nöjd just nu.
och inte önska mig bort.
att inte önska bort sitt liv.
att inte längre ligga i sängen och skaka av ångest.
föreställa sig att ta sitt liv på det grymmaste av sätt.
att hellre dö än att leva med smärtan som tagit över min kropp.
jag minns en gång.
(nu blir jag oerhört personlig och privat men det skiter jag i.)
jag fick en av mina många panikångestattacker.
det kröp under huden på mig.
jag ville skrika.
jag ville fly från allt och speciellt från mig själv.
det sistnämnda, mycket svårt.
jag låste in mig på toaletten.
jag skrek...vrålade.
tårarna sprutade.
och jag visste inte varför.
jag tog en sminkspegel och kastade allt vad jag kunde i golvet.
sambo bankade utanför dörren.
jag stirrade på skärvorna.
ville så gärna ta upp en och skära mig i handlederna.
jag ville inget hellre.
och jag gjorde det.
ett litet snitt som för mig kändes som den största befrielsen någonsin.
jag flydde lite där.
flög iväg.
mådde lite, lite bättre....
men det blev inget djupt sår.
det hade jag aldrig velat.
aldrig kunnat.
jag har två barn.
två pojkar som är så underbara.
än så länge....
så kände jag ofta.
än så länge är de ok men jag kommer förstöra dom.
f-n.
jag är inte full.
jag kände för att skriva.
filmen berörde mig trots att den inte var speciellt bra :).
nu bölar jag.
:).
shit.
att jag ens har kunnat tänka så.
jävla idiot.
men jag var ingen idiot.
jag var sjuk.
men idag mår jag bra....nästan jättebra.
som att jag lever i min dröm.
with ups and downs och jag är helt okej med det.
jag gillar till och med downsen för då uppskattar jag upsen liksom desto mer :).
sorry hörni.
klockan är 23.39.
och jag är inte full :).
jag är bara jag.
lite berörd och avskalad....
med tårar och snor i ansiktet :).
kram på er och godnatt//jennifer