lördag 17 december 2011

a deep part of me.....of anyone.

moa og kaffekoppen.
Jag har ofantligt mycket i mitt huvud nu. 
Tankarna surrar likt ett ivrigt bi.
Ibland känner jag total hopplöshet när jag flyger in i en fönsterruta och desperat letar efter en utväg.
Jag känner mig fängslad.
Ibland surrar jag fritt ovanför en äng med tusentals vackra blommor fulla av nektar.
Frihet.

Djup va :)?
Lite för djupt kanske.
Placerade mig i kontoret, framför datorn.
Barnen har klängt på mig i tre dagar nu, allt ansvar har legat på mig och det känns som jag har en plastpåse ovanför huvudet.
Kan inte andas.
Fel att känna så?
Tror inte det.
Alla behöver vi vår egentid, vår tid att hantera de delar av livet som vi tycker är extra jobbiga.
För min del handlar det om för mycket närhet.
För mycket ljud.
För mycket stressutlösande mekanismer :).
För mycket av en sak.
I detta fallet fullt ansvar för barnen och allt runtomkring.
Jag behöver min space då och då.
För att kunna reflektera, andas och inta mitt lugn.
Fungerar någon mer som jag?
via cherry blossom.
Det här med att blogga ja. 
För många är det totalt oförståeligt och det är enbart för människor som behöver bekräftelse på något sätt.
Att visa upp sig!
Nja....
Det stämmer ju kanske till viss del.
Visst behöver jag bekräftelse.
Men det behöver vi alla.
På ett eller annat sätt.
Konstnärer och andra kreativa själar uttrycker sig på egna sätt.
Med bilder, färger, former.
Med ord, melodier, tyger eller mönster.
Att kunna leva sig in i en känsla, visa den bara med hjälp av en blick, ett samspel. Det är ett sätt att uttrycka sig, leva sig in i en värld man kan bemästra. Nu talar jag om skådespelare.
Och vad vore livet utan all denna kreativitet?
För mig hade det varit att för alltid leva med huvudet i en plastpåse, att aldrig kunna andas.

holmberg.
Visste Ni att de flesta av oss, troligtvis alla, omedvetet försöker undvika de känslor vi tycker är jobbiga?
Många arbetar för att bli ständigt uppmärksammade, för att bli omtyckt.
Varför?
Jo, för att känslan att känna sig ignorerad kan utlösa de primitiva försvarsmekanismerna i hjärnan, så som aggressivitet och/eller ångestkänslor osv (the fight or flight response dvs).
Vissa undviker allt som har med känslor att göra.
För att prata och reflektera över känslor är något som vissa uppfattar som farligt och skrämmande och kan trigga the fight or flight response.
Att dölja sina känslor för sina barn kan göra det svårt för dom att hantera och prata om känslor som vuxna.

via seventeendoors.
Vi lever ju alla i en värld där vi försöker skydda oss själva från allt ont.
Förr var det ett hungrigt djur.
Idag är det det vi som barn lärt oss att vara rädda för.
Att vara ensam till exempel, som ett barn som blev lämnat ensam ofta som barn.
Ett annat exempel: att hela tiden läsa av en nära persons humör (en förälder som är våldsam/aggressiv) för att sedan anpassa sig efter personen i fråga och därmed minska risken för att bli rädd (slagen).
Personen ifråga kommer säkert bli bra på att läsa av andra människor men troligtvis ha svårt att hitta sig själv, tryggheten att bara vara sig själv och ha svårt att sluta vara andra till lags.
Individer som t.ex. blivit svårt traumatiserade av mobbning som unga kanske för alltid kämpar för att undvika att vistas i grupp, att tala inför grupp, att bli sedd.
Den som ramlat ner från en trappa som barn, och inte blivit tröstade som de borde blivit, tycker kanske bilden på trappan ovan är så otroligt ful och skrämmande.

via pinterest.
Nu är jag väldigt obehagligt djup.
Men jag tror att om vi hade tagit mer hänsyn till vår psykiska utveckling som individ så hade fler människor sluppit leva i ständig och omedveten rädsla.
house of svea.
Bilderna ger en en helt annan känsla när man läst texten.
Eller hur?
Vet att vissa bara kommer se bilderna och se allt vackert i dom.
Men, bakom varje kameralins döljer sig en människa som försöker ge uttryck för sina känslor....
Förmodligen bra känslor.
För de dåliga känslorna undviker vi gärna.....

Betyder det då att jag delar liknande förflutet/uppväxt/rädslor samt då även personlighet med människor som också tycker det jag tycker är vackert?

Värt att tänka på va?


Nu ska jag sluta :), ganska tvärt.


Kram/Jennifer

6 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet, tack för en stunds allvar och tankar såhär mitt i julstöket.

    SvaraRadera
  2. Men TACK!, Jennifer, för dina fina ord hos mig (och dina fina ord här...)¨

    Fast du, nää, nu fick jag lite ångest samtidigt :) Så där perfekt, det är det verkligen inte hemma hos oss och i vårt liv!! Jag förstår att du menade skämtsamt förstå. Men jag kan avslöja att det är kaos i vårt hem men jag har bloggen lite som min fristad och har verkligen inte självförtroendet att visa allt det stökiga där utan visar bara de bra sidorna ;) Har gjort ett medvetet val där ;) Hahahaha.

    Så miss perfekt, that´s so not me! Egentligen. Fast att det ser ut så, kan jag förså. Men du skulle bara veta :)

    Och du, jag gillar din blogg lika mycket! :)

    Kramar i massor!!

    SvaraRadera
  3. fina jennifer, tack för dina fina ord och den gnutta allvar du delar med dig av i texten ovan, alla behöver vi stanna upp och granska oss själva och livet emellanåt, jag kan absolut hålla med dig om att man behöver lite andrum ibland, att ladda batterierna, jag är ensamstående med gio och unnar mig en dag i veckan att bara ta hand om mig själv, göra yoga, gå på spa eller liknande,eller ingenting (bara vara) funkar det med! det är vi värda :) ha en fin helg! stor kram till dig

    SvaraRadera
  4. Kramar från mig med - stannade också upp en stund nu mitt i allt fläng!

    SvaraRadera
  5. sterkt..
    flott..
    modig skrevet jennifer ♥
    det er lov å være dyp..
    jeg liker det.
    alle er vi mennesker, og alle har
    vi flere dimensjoner..
    og egentid er utrolig viktig!
    prøv å skap deg et eget lille "rom" der du får tid & ro til å senke skulderene - og bare være..
    jeg heier på deg! masser av gode klemmer fra norge! ♥

    SvaraRadera
  6. åhhh tack för de fina orden .. de behövde jag läsa, kändes lite som det var jag som skrev det själv..
    jag är oxå så där djup emellanåt och kan inte riktigt hejda mig.
    Och det där med bloggar och bekräftelse.. det går att vända och vrida på och diskutera i oändlighet för jag märkar att alla tycker olika men jag håller med dig..alla vill vi uttrycka oss.
    Fortsätt med det!

    SvaraRadera