fredag 12 februari 2016

min dröm.


Jag såg en film häromdagen....
"Eat, pray, love" med Julia Roberts.
Hon flydde till Italien. Indien, Bali.
Lämnade sin man och bara drog.
Fuck it all!
Hon kände sig död inuti och behövde hitta sig själv.
Hitta lugnet och den inre balansen.
Många saker hon sa kunde lika gärna ha kommit från min mun.


Jag känner mig malplacerad och inte alls som den människa jag vill vara.
Inte här.
Inte nu.
Jag känner en otroligt stark dragningskraft till naturen (Hur j-vla töntigt det än låter :)).
Jag tror att jag alltid har gjort det egentligen men just nu är den starkare än nånsin.
Jag vill bort från detta sjuka, kalla och hjärtlösa samhälle vi lever i och istället andas frisk luft från en helt annan plats. 
Där förstörelsen inte kan nå mig.
Jag önskar frihet helt enkelt.

Grejen är den, att hur deppo jag än låter här på bloggen, så är jag inte fullt så nedstämd i det verkliga livet.
Jag erkänner att jag inte njuter fullt ut av det jag kanske borde njuta av, eller det som förväntas av mig att njuta av.
Jag låtsas mycket.



+++++++++++++++++++++++++++++++++++



I somras, på semesterledigheten, så fann jag, i slutet av den sista veckan, lite av mig själv.
Jag började skriva en bok.
Det flöt på och jag njöt av att befinna mig i en annan värld.
Fantisera, drömma, längta, skapa.
Sedan slungades jag tillbaka till the real life och stressen tog åter ett hårt tag om min hals.
Den kväver mig långsamt.


Om jag får drömma fritt så här en fredagsmorgon så ser jag mig själv i ett litet hus. 
Ett enkelt litet stenhus som ligger helt allena vid öppna landskap.
Nära till skog, djur och natur.
Jag har lummig trädgård där jag odlar mycket av det som hamnar på bordet.
Det är nästan alltid sommar....:).
Fast en å annan åskstorm och en anledning till att elda i eldstaden kommer då och då.
Och regnet.
Doften efter regn.
Jag skriver.
Lagar mat.
Söker inspiration i det pittoreska samhället med de fantastiska marknaderna och det vänliga folket eller på resorna till andra okända länder.
Jag ser mig själv som ensam i denna dröm, men jag vill ju inte vara utan mina barn...
De är en del av mig nu och jag vill inte att de ska förlora sig själv så som jag har gjort.
Bakom onaturliga normer och skadade åsikter.
Bland betongen, gifterna och det onda.
Vill inte att de ska bli soldater, bundna till att ingå i en armé som egentligen, när väl i strålkastarljuset, förstör allt som är meningen med livet.
Jag vill inte att de ska se beroendeframkallande "mat", alkohol, droger, våldsamma tv-spel, materialistiska onödigheter osv. som njutningen med livet.
Jag vill inte att de ska ställa sig frågan, "är detta att leva?" om 20-30 år.
Jag vill inte att de ska bli tvingade till antidepressiva preparat och ångestdämpande medicinering bara för att kunna passa in och "fungera".

Vad njuter ni av?

Jag njuter, i mina drömmar då, av att kunna andas fritt, i naturen.
Kunna äta det som naturen skapat åt oss.
Jag njuter av att kunna vara kreativ i en form som inte skadar, skapar beroende eller blir självdestruktiv.


++++++++++++++++++++++++++++++++++++++


Jag vill kunna njuta av andras sällskap.
Men just nu, när jag är så långt ifrån den människa jag vill vara, så kan jag inte det.
Jag kan skratta, försöka att prata ytligheter och formaliteter, försöka lyssna, nicka och le.
Men mitt hjärta är inte där.
Mitt sinne är inte heller där....
Jag är en robot som gråter när jag drömmer om ömhet, natur, frihet, kärlek...Den äkta varan.
Och jag är roboten som gör det jag måste trots att alla skruvar på insidan håller på att lossna.
Trots att jag långsamt rostar inombords....



+++++++++++++++++++++++++++++++++



Orden sitter långt inne idag.
Jag har inget flow.
Tankspridd och trött.





Kram//Jennifer


måndag 8 februari 2016

Måndag.


Måndag igen.
Tiden går fort. 
Speciellt den lediga tiden :).
I fredags var jag hos psykologen igen.
Efter en intensiv arbetsvecka så var mina energidepåer lägre än vanligt.
Efter besöket kände jag att det var droppen som fick behållaren att svämma över.
Total matthet och en svag känsla av ångest nådde mig på fredagseftermiddagen.
Lördagen och söndagen var som en påtryckande och tjock dimma.
Sömnlöshet, mardrömmar och den här satans tröttheten som söker mig.
Och pirret i kroppen.
Som om stresshormonerna jagar mig. 
De vill inte försvinna.
De ligger och stör i blodkärlen...Får varje del av min kropp att vara på helspänn.
Redo att gå till attack....
Men mot vad?
Vilken är faran?
Inga nya upplevelser detta utan samma mög som jag haft i snart ett decennium.
Skitsamhälle.
SKITKROPP!


+++++++++++++++++++++++++++++++++


Känner för att packa väskan och bara fly så långt bort från allt som bara finns möjligt.
Tror verkligen inte jag är ensam om att känna så.
Människan är inte ämnad för att leva så här onaturligt.
Ljud, ljus, KRAV, stress, gifter, obalanser....
Vi blir sjuka i huvudet för fan...Men som en naturlig respons på "giftet" vi utsätts för.
Uppenbarligen.


Bananpannkakor med hackade hasselnötter, hallon och lite kokossocker.


Försöker att hitta sätt att finna lugn.
Matlagning.
Bokläsning.
Sitta här och älta :).


Blev saligt inspirerad av matprogrammet "Vegorätt".
Äntligen alltså.
Blev galen på alla onaturliga matnormer men nu så har jag fått nytt hopp.
Gjorde en egen ugnsrostad tomatsås a la Vegorätt avsnitt 2.
Sjukt gott!

Jag har inte ätit kött på snart tre månader....
Underbar känsla.
Vilka smaker!
Vilken lätthet och så nöjd kroppen blir.
Min mage har varit bättre...Ledvärken lika så.
Åt inte så mycket innan heller men efter att ha sett "Cowspiracy" så tog jag steget.
För min egen hälsas skull men i synnerhet för miljön.
Vad fan håller människan på med egentligen??
Jag skäms!
Men på något sätt så känns det som jag gör någonting äkta.
Någonting viktigt, nu när jag väl har kunskapen och förståelsen.


Men den här guldklimpen hjälper till ibland.
Att få mig att hitta lugnet.
Håller min hand, ler, myser ner i knät.
Fast sedan så kan de ju driva mig till vansinne också, hehe.
Speciellt när jag blir så ljudkänslig som jag blir när jag är på väg att krascha...När stresshormonerna når sin pik.
Då kanske jag skriker till.
Får panikångest i bröstet.
Vill bara att det ska vara tyst.
Men det kan ju inte barnen förstå.
Det förstår ju jag med.
Men just i den stunden så ryter jag till.
"Snälla, var tysta. Bara i en minut. Snääälla".
Sedan får jag skuldkänslor.
Och det triggar ångesten ytterligare.
Jag måste finna medel som gör att jag kan hantera detta när jag väl befinner mig i stunden.
Eller så måste jag aldrig hamna där jag är nu.
Men det verkar oundvikligt.
Jag måste ju arbeta.
Jag måste ju ta hand om barn, hem....laga mat.
Träffa människor...Ibland i alla fall.
Utsätta mig för samhällets vardag.
Bara köra på...
Överleva...
Fast på helt fel sätt.
På ett sätt som inte är självvalt.
Hjärntvättade är många.
Jobbigt för den andel som inser hur manipulerade de blir.


Min psykolog tycker vi ska arbeta med att få mig att kunna sätta mina negativa tankar åt sidan.
Bara för att jag tänker så behöver det inte vara sant...
Men om det är sant då?
Kognitiv beteende terapi.
Ska läsa på mer om det.
Jag vill ju kunna vara glad och lycklig...Mestadels.
För mina barns skull.
Men tänk om det är omöjligt.
Tänk om jag måste göra en drastisk förändring i mitt liv.
Som att fly!
Men aldrig utan mina barn.
Aldrig...


+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++



Så.
Än en gång har jag visat min mörka sida :).
Skäms inte det minsta.
Trött på folk som bara visar sin finslipade sådan.
Skiter väl fullständigt i allt det där ytliga ni sysslar med.
Whatever makes you feel good ;).




//Jennifer

tisdag 26 januari 2016

"go for it" eller "fuck it all".


160124.


Jag pendlar ofta mellan känslorna, "go for it" eller "fuck it all".


Jag har inte besökt min blogg på några månader.
Mitt bekräftelsebehov har legat på is sedan jag slutade på SSRI.
Häpnadsväckande :).
Jag har så jävla mycket känslor har jag kommit underfund med, som gärna gör sig till känna i form av bubbel i bröstet och tårar längs kinderna.
En blödig jävel kunde man hitta där långt bakom kemikaliernas verkan.
Vi var på bio igår och såg "Den gode dinosaurien" och det bubblade då också.
Men jag trycker alltid tillbaka tårarna nu för hade jag låtit dom flöda vid varje tillfälle jag blev känslosam så hade jag haft sår kring ögonen....och på kinderna.
Ha.

Jag har varit hos en psykolog.
Ett besök har jag genomlidit och tiden till besöket fick jag efter ca 10 veckor efter det att jag höll på att braka genom isen och drunkna i mitt utmattningssyndrom.
Jag mår faktiskt ganska bra.
Eller jag inbillar mig att jag gör det.
Jag försöker ideligen lura min hjärna genom att hålla mig sysselsatt.
Jobba på på blodcentralen.
Ta hand om hemmet.
Barnen.
Sopa tankar som "bränner ut mig" under mattan.
Som vilken annan dönicke som helst.
Vet i tusan om jag gör mig själv en tjänst eller otjänst.
Min hjärna är ju till för att användas.
Hur som helst så är jag fortfarande kroniskt trött.
Efter psykologbesöket höll jag på att kollapsa.
Brännande kinder och aktiva stresshormoner i varenda ådra.
Så uttömd man blir av att prata om sig själv.
Och vara ärlig.
Jag är allergisk mot mina egna känslor.
Eller signalsubstanskaskaden de genererar vill säga.



+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++


Ok.
Till någonting helt annat.
"Go for it"!
Jag ska satsa helhjärtat på det jag brinner för och det som jag vet kan rädda både människor, djur och natur.
Kost- och näringslära.
Hälsa.
Naturlig alternativmedicin (eller som jag ser det, det enda som verkligen fungerar, och det rätta).
Jag ska fan bli en jävla miljöaktivist och bli hatad desto mer av folk som älskar att äta sig sjuka och förstöra planeten på en och samma gång.

Såg trailern nedan imorse (bra grejer) och delar den på facebook, för att sprida lite väsentlig och livräddande kunskap.
Och som alltid så bryr inte en själ.
Låter bittert kanske men hade jag postat en bild på en kanelbulle så hade jag fått många likes (jag vet, för jag har provat en gång :)).
Skrämmande.
Och så gnäller folk när dom blir sjuka.
När en släkting eller vän blir sjuk.
Allvarligt sjuk!
Skyller på gener.
Tror att man inte har något ansvar, ingen kontroll.
Nä. Där har många fel!
Alldeles för många har fel.
Man bär armband med texten "fuck cancer", man stöttar galor och köper rosa choklad och tror att man har gjort en insats.
Klappar sig själv på axeln samtidigt som man sätter fram en skål med godis till ungarna, medan mannen grillar genmanipulerad kemikaliegris och blandar pulversås.



Jag är lite av ett åskmoln.
Alltid.
Ni kanske anar detta :).
Blir så satans irriterad på människor som inte vill öppna ögonen och ta ansvar.
Blir så arg på den stora okunskapen och på hur industrierna och samhället mörklägger sanningen bakom färgglad och fläckfri marknadsföring.
Allt för att tjäna pengar.
Men arg kan man ju inte gå och vara alltid.
Det funkar ju inte.
Då får väl jag se till att sprida kunskapen jag besitter, efter tio års besatthet av näringslära bland annat, i hopp om att det sprider sig som ringar på vatten och räddar någons liv. 
Kanske till och med planetens överlevnad.
Tänker väl mest på de oskyldiga.
Växterna, djuren och naturen....
(Är inte lika förtjust i den giriga människan.)
Då kan jag nog dö stolt.
Stolt över att jag bidragit till någonting äkta och inte bara suttit på häcken och tittat på.

Men sedan så slår det mig.
"Fuck it all".
Jag orkar inte engagera mig!
Jag ska bli en dönicke jag med och bara blunda för fakta och saker som verkligen betyder någonting.

Att ge upp.

Tror inte jag hade kunnat leva med mig själv.
Tror det beslutet hade sänkt mig.
Eller vad tror ni?

Men jag måste sluta vara arg.

Arg på pappan som ger sitt barn en sötad yoggi och ett kex efter fotbollsmatchen.
Arg på den 30-åriga blodgivaren med en kulmage som skriker diabetes och högt blodtryck samtidigt som han trycker i sig två bullar med marmelad och ost och en bravo juice.
Arg på läkarna som inte har den blekaste aning om hur man "läker" en människa utan samlar poäng på hur många läkemedel denne ordinerar ut i veckan.
Arg på religioner i allmänhet och personer som tror att man kan underkasta sig en jävla text i en bok som skrivits av maktgalna män som endast hade/har syftet att kontrollera, dominera och regera i synnerhet.
Arg på producenterna bakom barnprogrammen på TV som alltid ska innehålla godis, glass eller bakverk på ett eller annat sätt och därmed bidra ytterligare till barnens ohälsosamma livsstil.
Arg på folk som tror att industriellt framtaget kött måste ingå i en måltid samtidigt som man rynkar på näsan åt råa grönsaker.
Arg på personer som säger "man måste njuta av livet" som en ursäkt för att stoppa i sig ännu en beroendeframkallande och kemikaliefylld sockerbomb.

.....Att stoppa i sig en massa skadliga droger är ingen njutning.
Hur kan man inte se det?

Långsiktigt tänkande tack.
Både hos den lilla individen som hos den stora regeringen.


Sorry :)!

Jag som hade lovat ett feel good inlägg här, men jag kan bara inte sprida glädje om ytligheter och en massa annat trams just nu.


Ser framemot mitt nästa psykologbesök.
Good luck att få mig att bryta dessa destruktiva tankar...Då får de nog droga mig istället...igen.
Jag ser det som ett roligt test.
Men med ett uns av hopp om att jag kan bli "botad" och därmed lycklig (vad det nu är)!





//Jennifer


fredag 23 oktober 2015

Fan, vad deprimerande!


Jag kollar igenom mina inlägg.
Usch.
Fan, vad deprimerande!
Ingen feelgood-blogg direkt :)!
Jag har ju glada stunder också (med barnen i soffan, under ett täcke, med deras händer i mina, eller ett litet huvud i mitt knä) men det är när jag mår väl som sämst som jag känner att jag behöver skriva och lätta på trycket.
Jag vet ju att det hjälper....i alla fall för stunden.
Troligtvis ett sätt för mig att sträcka ut en hand och se om någon tar den.
Min kalla, svaga och bleka hand.



Igår mådde jag lite bättre.
Idag...Nja.
Lite yoga, lite bara vara i nuet, mycket vila och stöd från familj och vänner har fått mig att se lite lättare på min diagnos, och fått mig att vilja strida ännu mer....Fast på ett icke stressfullt och kortisolhöjande sätt då :).
Får jag inget stöd från vården så får jag se till att klara det på egen hand, eller...Inte helt på egen hand.
Jag behöver ju faktiskt prata om detta med alla i min närhet.
Jag vet att människor har svårt att förstå. 
Det hade jag också haft om jag inte själv varit där, känt det jag känner.
Ibland är det som om folk tror jag bara låtsas, att jag inbillar mig, överdriver....Ibland, för en kort stund, blir jag övertalad och tror att jag verkligen bara inbillar mig.
Men nä....Det kan ju inte vara friskt detta!
Tröttheten slungar mig tillbaka, tillsammans med de andra fruktansvärda symptomen.
Jag ser kanske frisk ut (bortsett från de kroniska blå ringarna runt ögonen)...Men på insidan är allt kaos med stort K.

Hittade en bra beskrivning via Praktiskt Medicin om någon vill förstå lite bättre och så valde jag en text ur artikeln som beskriver min vardag på pricken i snart 9 år.
Jag tror jag har hoppat från den ena fasen till den andra, och sedan tillbaka igen.


Utmattningssyndrom utvecklas ofta i faser:

Prodromalfas efter långvarig psykosocial påfrestning. Psykiska och fysiska symtom som ex v koncentrationssvårigheter, sömnstörning, hjärtklappning, ”bråttomkänsla”, huvudvärk och även annan värk, tryck över bröstet, yrsel, emotionell labilitet och olust inför krav, försämrad bedömningsförmåga och minskat socialt umgänge. Om man negligerar symtomen och ej minskar belastningen kan prodromalfasen övergå i en
Akutfas (”går i väggen”) vilket ofta sker relativt plötsligt och ibland med dramatiska symtom som t ex: mycket uttalad trötthet med oförmåga till återhämtning trots sömn. Neurokognitiva besvär (minnesproblem, koncentrations- och uppmärksamhetsstörning samt störd funktion i målinriktat beteende – exekutiv störning med mycket låg prestationsnivå; svårigheter med planering, översikt, att förstå komplexa situationer, sänkt energi). Svårigheter att finna rätt ord då man pratar, ökad ljud- och ljuskänslighet, irritabilitet, nedstämdhet, ångest. Ibland utvecklad bild av såväl depression som ångest. När de akuta symtomen klingat av övergår tillståndet ofta i en
Återhämtningsfas med ibland kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. Symtombilden omfattar ofta både fysisk- och psykisk svår trötthet, sömnrubbning, motivationslöshet, nedstämdhet, ångest och neurokognitiva besvär (minnesproblem, koncentrations- och uppmärksamhetsstörning samt störd funktion i målinriktat beteende – exekutiv störning med mycket låg prestationsnivå; svårigheter med planering, översikt, att förstå komplexa situationer, sänkt energi).


Min Aston......Han vet hur han kan få mig att glömma bort allt skit för en stund och bara le...Med hela hjärtat.

Idag andas jag som sagt lite lättare.
Men det är här jag gör fel.
När jag väl börjar känna mig halvt mänsklig igen så gasar jag på.
Tyvärr räcker inte mitt bränsle längre än runt hörnet och sedan är jag tillbaka i helvetet igen.
Fast tyvärr måste jag gasa för att fungera i samhället verkar det som.


Vi får se hur det artar sig när jag väl fått träffa den där psykologen.
Mina tidigare erfarenheter är allt annat än goda.
Ibland undrar jag vad det är för utbildning de har lyckats ta sig igenom.
Och samma fråga har jag ställt mig efter vareviga läkarbesök jag haft i hela mitt liv (och de är en del vill jag lova).
Ta en pilla eller 269 så blir det nog bra.
Orsaken bakom insjuknandet förblir obotad.
Tretusen kemikalier ska passera mitt system och öka belastningen ytterligare.
Orsaka mer kroppslig stress (stackars utmattade binjurar!).
Men aldrig läka.
På riktigt.



Ok.
Nästa gång jag tittar in så ska jag ge er lite mer feel good, med betoning på lite. Mycket är ju inte jag just nu :).
Och så ge mig själv lite mer feel good.
Ska göra det nu genom att hoppa ur pyjamasen.
Tvätta mig, sätta på avslappningsmusik och placera min kropp på yogamattan.
Kanske jag bara ligger där.
Kanske gör jag lite lätta övningar.....
Har läst mycket om rörelser för höftböjarmuskeln och hur de kan hjälpa vid binjureutmattning.
We´ll see.

Önskar er en fin fredag!







Kram//Jennifer


tisdag 20 oktober 2015

STOPP.

vacker miljö skapad av josefin hååg och kristofer johnsson för residence magazine.
bild via ollie and sebs house.

Häromdagen sade jag stopp.
Nu får det vara nog.
Huvudvärken vill inte ge med sig.
Den ligger sitter som en trång hjälm på huvudet, och trycker.
Smärtan går ner i nacken på mig.
Tröttheten är obeskrivlig, vilket den egentligen varit i flera år nu men jag har kämpat mig igenom den.
Offrat min fritid, vänner, aktiviteter....Det lilla extra som gör livet värt att leva för att kunna orka med jobb och alla måsten kring barn, hem och vardagen.
Men trots mina uppoffringar så får jag inte det att gå ihop.
Ångesten sitter i bröstet och exploderar ibland så det gör så ont att jag får hemska tankar.
Sådana tankar som jag haft från och till i snart 9 år...Utan att få den hjälp jag verkligen behöver.

Idag ringde jag, ännu en gång, till vårdcentralen som avblåste mig direkt då det endast finns utrymme för akuta situationer.

"Jag gråter mig igenom dagarna...Jag har ont överallt. Jag är så otroligt utmattad att jag knappt kan prata. I lördags fick jag en sådan kraftig ångestattack att jag tänkte de där hemska tankarna som ingen människa borde tänka. Vet inte vad ni anser som akut men jag orkar inte mer i alla fall".

Kvinnan i luren blev stum och efter lite knapptryckningar hade jag fått en tid i eftermiddag.
Sådant här ska man kanske inte dela med sig av men det skiter jag i.
Jag behöver skriva....Prata med någon.
Känna att jag finns.
Detta jävla samhället sliter oss i bitar, speciellt oss som är överkänsliga...Och tror att felet ligger hos oss.
Att vi borde skärpa oss.
Snälla någon.
Det är en epidemi...Lika allvarlig som pest eller kolera. Den dödar oss bara lite långsammare....Men minst lika smärtsamt.


Jag bara kände för att dela med mig.
Jag vet att många känner igen sig.

Jag har aldrig fått den hjälp jag behöver.
Jag har sedan 2007 varit sjuk och på grund av feldiagnostik och definitivt fel behandling så har 9 år av mitt liv varit en kamp.
Jag orkar inte mer nu.
Jag vill vara där för mina barn, för min man.
Jag vill vara jag, inte en urvriden disktrasa...Inte en suddig och odefinierbar kopia av mig själv som inte ens orkar läsa en bok för mina barn.
Jag gör mitt jobb på Blodcentralen.
Jag går dit och arbetar så bra jag bara kan....
Men när jag kommer hem så är jag så sjukligt utmattad och har så ont i kropp och själ att jag bara vill begravas.
Min man får dra ett tungt lass.
Vi kan aldrig hitta på någonting.
Jag blir för sjuk!
Mina barn behöver mig.
Jag vill vara glad, positiv, ha energi och lust...Känna livsglädje..Skratta. För mina barns skull och för min man.
Och för min skull.
Ska man leva så ska man fan i mej göra det bra och göra det på det sättet som passar just dig.
Idag sade jag stopp.
Nu vill jag ha tillbaka ett liv!


Vi ses....





Kramar// Disktrasan