Knipp, knapp.....

Hej!

Det var verkligen inte igår.

Känns smått nostalgiskt att sitta här framför datorn och knappa på tangenterna.

Knipp, knapp...Knipp, knapp.

Som fågelsång för örat, haha.

Avskyr att erkänna detta men jag fick dessvärre börja med en låg dos av antidepressiva igen, i våras.

Jag var verkligen sjuk i januari, februari.

Det var som om jag var en helt annan människa.

Extremt underliga tankar och känslor.

Som om ett svart moln täckte stora bitar av min själ.

En svår depression.

Igen.

Jag gav upp helt enkelt.

Såg ingen glädje i någonting.

Hatade mig själv och allt jag var.

En viss händelse, en fasanfull sådan, fick mig att öppna ögonen.

Och till slut orkade jag inte kämpa på egen hand och ville omedelbart ha en förändring.

Dessa destruktiva tankar och känslor skulle fan försvinna innan det gick alldeles för långt.

Därav 10 mg citalopram....Igen.

Satans mög!

Känns som ett misslyckande.

Och sedan jag började med dessa "gifter" (ser de fortfarande och för evigt som ett gift) så har mitt mörka hål försvunnit under mig, tyvärr tillsammans med en del av mina naturliga och vettiga känslor och tankar.

Som att jag blir lätt avtrubbad och lite smått korkad faktiskt.

Exempel:

I mars, på min födelsedag närmare bestämt, dog min styvmormor efter en lång tids sjukdom. 

Jag hade precis börjat på de antidepressiva tabletterna. 

Jag som brukade gråta över det mesta och speciellt på begravningar (inte för jag upplevt många sådana i mina dar men ändå) satt som en känslokall häxa framför kistan och kände mig enbart tom.

Om det hade varit en månad tidigare hade tårarna forsat längs kinderna och känslorna av sorg svallat i hela bröstkorgen.

Det hade gjort så ont.

Men behövligt och naturligt ont.

Idag känns det som om den tiden, sedan jag började knapra på giftet igen, passerat i ett snabbt blurr med mitt riktiga jag inlåst i en glasburk, skrikandes som en galning. 

Låt mig bara få känna någonting för helvete. 

Jag vill gråta.

Kommer inte ihåg hur det känns att gråta. 

Underligt.

Oavsett.

Så ser det ut idag.

Jag är relativt nöjd med tillvaron (gråter alltså aldrig. Hmm!).

Fokus ligger på barnen.

Handla, städa, laga mat, läxor, tvätta, fotboll, fotboll, fotboll, jobba, jobba, jobba, mysa med barnen, skratta, prata, skälla, tjata, bråka, pussa, krama...och så tillbaka på ruta 1.

Och där emellan en del stunder som man alltid kommer att minnas.

Som häromdagen när jag och Aston tog oss till Malmö för att se 

Sune - Kaos i fredagsmyset.

Bara han och jag.

Härligt.

Han är så stor och så klok och så satans mysig (när han själv vill och när lillebror inte är där och drar i vår totala uppmärksamhet ideligen).

Och så de fyra roligaste dagarna detta året.

Palma, Mallorca 4-8 september med en god vän.

Skrattade mig öm i hela kroppen.

Så satans skoj!

Så skratta så där högt och galet kunde jag visst ändå...Behövdes bara rätt sällskap.

Sommaren dessförinnan var också fantastisk.

Greklandresan i början av juni likaså.

Härliga minnen och en Jennifer som inte gråter, inte har ångest, inte vill sluta andas.

Men livet lär vara en kamp för alla någon gång i livet.

För många en evig och plågsam kamp med glittrande glädjeglimtar då och då.

För färre en resa på rosa moln ömsom grå regnmoln.

Växlande molnighet där man med tiden lär sig att älska skuggan, skurarna och åskan.

Utan dessa delar kan man aldrig uppskatta solen.

Visst är det så?

Nu ser jag fram emot julen.

Men en liten del av mig känner oro inför vintern och depressionen som varje år ploppar upp från ingenstans.

Jag försöker sköta min kost, vistas mer utomhus, få in lite rörelse och motion i vardagen och ta extra vitaminer och mineraler.

Försöker vara social (trots att jag har en viss svårighet för det. Måttligt introvert.) och boka in roligheter till och från.

Med familj eller med vänner.

Ta hand om er!

Och försök göra det bästa av livet.

I med- och motgång.

Vi ses kanske här snart igen.

Kram// Jennifer