tisdag 6 december 2011

psykbrytets återkomst.

bild: Anna Malmberg, Elle.
Har egentligen inget speciellt att blogga om....Satte mig vid datorn för att skingra tankarna lite.
Vilken jobbig dag vi haft.
Magsjukan skulle tvunget ge sig på Sambo också.
Usch.
Och Aston. Vad händer? Jag trodde bestämt psykbrytsperioden var över och att hans psykbryt endast hade att göra med att en lillebror kom till världen.
Men jag hade fel. Så fel.
Han är helt galen och flippar ut för minsta lilla.
Hysterisk!
Vad man än gör, säger.
Hur snäll, mjuk man än är.
Hur hård och bestämd man än försöker vara.
Så ger han sig inte.

Jag ska ge Er ett tjusigt scenario:

Det är lördagsmorgon. Sambo är äntligen ledig.
Frukostbullar och wienerbröd.
Skummad mjölk i kaffet.
Nyhetsmorgon.
Aston får ett utbrott precis innan Sambo skall ge sig iväg och handla bullar.
Han skriker och gormar, fäktar och sparkar.
Ingen anledning alls egentligen.
Han vill följa med pappa.
"Visst, om du slutar skrika så..."
Vi får på honom ytterkläderna, nästan med våld.
Sambo bär ut ungen och han skriker fortfarande.
Han vägrar hoppa in i bilen trots att han insisterade på att följa med.
"Nää, nu får det vara nog", ryter Sambo.
"Du får stanna hemma".
Sambo åker iväg och lämnar mig med en 1-årig sötis hängande på höften och en spritt språngande galen 3-åring som sparkar för fullt på insidan av tvättstugedörren.
Jag försöker lugna honom men förgäves.
Låter honom skrika, i tvättstugan helt själv.
Skulle jag inte gjort.
Aston springer iväg, ut efter sin pappa.
Han är ilande snabb.
Jag står i morgonrock och med en bebis, iklädd tunn pyjamas, på armen.
Jag måste agera snabbt.
Såg att Aston redan var långt bort och inte lyssnade han på mina rop inte.
Jag springer över till grannen, kl 7:30 på morgonen, lämnar över en förskräckt Mio till en ännu mer förskräckt granne.
Jag förklarar snabbt.
Rusar sedan med andan i halsen efter min tjutande storson.
Galet.
Morgonrocken fladdrar upp.
Ett tunt vitt ganska så avslöjande linne med mera blottas :).
Hoppas inte någon ser mig, tänker jag.
Hittar Aston lååångt borta.
Får bära honom tillbaka.
Han stångas och skriker och sparkar och gal.
Väl hemma igen slutar han knappt.
Han gnäller fortfarande.
Mio är helt traumatiserad.
Jag med.
Sambo kommer tillbaka med nybakade bullar.
.....
Jag får sluta där.
Jag babblade visst på :).
Jag veeet att det är en fas, men jisses vad extrem han är.
Tycker jag då (?).
Aston får psykbryt varje dag nu.
För bagateller.
Jobbigt.
Jag kan bli så arg.
Att bara stanna upp och krama honom, länge, länge.
Som jag hört skall hjälpa.
Fungerar inte :).
......
Har någon en funktionell metod på ett liknande "fall" så hojta till.
Galet trött på denna unge (ursäkta).

Kram/Jennifer (Jag fick visst nåt att blogga om :))

5 kommentarer:

  1. Såhär ska man inte skriva men det var ganska underhållande läsning :) Du skriver så roligt, så dig framför mig med morgonrocken fladdrandes :) Hihi, det var nog ingen som hade något emot den synen!
    Allvar. Det låter väldigt ansträngande det där. Gissar att en sån fas kommer till alla någon gång, har väl min framför mig.
    Hoppas det lugnar sig så ni får en fridfull jul. Kram Linda

    SvaraRadera
  2. Känns igen från min största tös. Men hon ät sån än i dag. Det är hennes personlighet liksom . Idag kan jag skratta åt henne när hon får utbrottet. Låter hemskt....men jag är maktlös och mår homo bättre efter sitt utbrott så fine. Hon kan få utbrott över att hennes jeans känns trånga el jag har satt en möbel i hennes rum snett. Plötsliga förändringar är ingen vidare. Jag har inget tips att ge dig direkt. Men att låta han vara när han blir arg och vänta ut han. Gå inte in och diskutera. Han hör inte dig. Förhandla är lönlöst. Min stora har jag släppt. Jag hade omedvetna krav på henne....som hade noll funktion egentligen. Allt i från kläder och hennes rum har jag släppt. Hon får bestämma själv. Kanske jag skulle tänkt på det tidigare....Jag vet inte. Du vet var jag finns om du vill snacka
    Många kramar från trött Malin

    SvaraRadera
  3. Stackare, vad jobbigt. Jag har själv tre stycken som är snart 8, snart 4 och 1år. Det är någon av dem som flippar mest hela tiden tycker jag...(inte den lilla än dock). Det är tufft, men ibland får man bara låta dem skrika.
    Ibland (om man har tålamod...) funkar det att krama eller att säga "gråt ut" då gråter mina tills det inte finns några tårar kvar. Funkar ibland. Ibland är det bara psykbryt och då som sagt, skrik på!¨

    Hittade precis hit men känner att jag ville skriva några rader då jag känner igen det så väl.

    Hälsningar
    Jannike

    SvaraRadera
  4. YOU ARE NOT ALONE!

    Bryt ihop ibland och kom igen!
    Sedan tycker jag att NI verkligen MÅSTE unna er små weekends eller bara kvällar utan barn!! De behöver man!!

    Att skriva bruka hälpa mig så jag tror du gör rätt i som skriver av dig.. Och vi är många som tycker att det är befriande att inte bara läsa perfekta bloggar;)

    Önskar dig styrka och tålamod OCH en god jul!!

    Kram från Alexandra i Östersund

    SvaraRadera
  5. Tusen tack!!!
    Skönt att höra att jag inte är ensam, trots att jag i princip vet det redan :). man behöver höra det liksom.
    Och jag behöver nog, som du säger Alexandra, få det ur mig, skriva ner det och sedan andas ut.
    Nästa gång ska jag försöka att reagera så som Aston absolut inte vill att jag ska göra...Men det e svårt :).
    KRAM

    SvaraRadera