måndag 2 januari 2012

jag tog av mig min mask.

bild: honeypieliving.
jag tror, eller vet, att det är rätt tillfälle nu.
att ta av masken.
blotta sitt inre lite och vädra ut den unkna lukten av det som en gång varit.
talar jag i gåtor.
det gör jag nog och helt medvetet.
jag kände för att vara just gåtfull.


bild. kviddevitt by elle. älskar allt med denna bilden :)!!!
sambo smög upp i sängen (ja, inlägget skrev jag igårkväll).
jag kände för att skriva.

nu ska jag tala i lite mer klartext.

jag är ingen stark tjej.
men det har många av er kanske redan förstått.
jag vill så gärna vara det men någonstans inom mig brister fasaden alldeles för lätt och min mask ramlar av.
jag hatar att misslyckas med att hålla masken.
jag hatar att misslyckas överhuvudtaget.
att alltid lyckas, det har varit min grej.
det jag varit bra på.
att vara bra på allt.


bild: honeypieliving.
men jag insåg.
efter det att barnen kom.
att jag kan inte vara bra på allt.
och när väl det ljuset av insikt tändes så slocknade mitt självförtroende.
och jag insåg att jag inte visste vem jag var.
jag hade ingen självinsikt.
men nu har den börjat ta sin form igen.
och jag börjar andas lite lugnare.


bild: my own.
men att inte ha vetat vem man är har satt sin spår.
jag har mycket, mycket svårt att umgås med andra människor.
jag försöker sätta på en mask.
anpassa mig men jag trivs inte.
jag mår bara dåligt.
jag får panikångest.

underligt.
jag som alltid klarat av att hålla masken.
nu orkar jag inte mer.
men tack vare det har jag börjat hitta mig själv.
jag blev ju tvungen.
annars hade jag försvunnit.

en dag i taget.
lugna, djupa andetag.
du kommer klara detta.
jag vet det.
men du måste verkligen kämpa för det.
inte glida, som du alltid gjort.
utan kämpa så in i vassen.

lyckopiller har givit mig en spark i baken.
nu är det dags att jag själv löper hela loppet.
ända in i mål.


hejar ni på mig :)?


(vet med säkerhet att jag inte är ensam. 
men en del mammor där ute kanske inte har någon aning och därför, med detta otroligt personliga inlägg, ville jag få dom att inse att där finns fler vilsna själar. 
första steget: ta av er masken och börja öppna er.)





kram/jennifer

20 kommentarer:

  1. Jennifer.


    det finns många inlägg hos mig som du nog skulle känna igen dig i.
    Jag känner med dig, känns som jag vet hur du menar, vad du försöker dig på att förstå.
    Jag tappade bort mig själv ett tag och sakta sakta försöker jag hitta den Jag som är menad för mig.
    Det är svårt, det kommer vara svårare och vissa dagar lätt.
    Andra dagar bara står man där och ser på och undrar HUR FAN SKA DET GÅ!!??
    men det blir bra, det tror jag och jag blir så varm i hjärtat när jag hittar såna som du.. som verkar vara ganska lik mig själv..
    i bland tror man ju att man är ensam.

    du är inte ensam.

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Hej..
    Säger som Lady-G ( härligt namn ;)) du är inte ensam..inte alls och jag tycker du är så modig som säger som det är. Tycker så mycket om din blogg, dels för att jag blir så inspirerad av alla fina bilder sedan tycker jag om att du beskriver livet med så mycket känsla så det vill jag tacka för att du delar med dig.. Gott nytt år å jag håller på dig! Kram Carin

    SvaraRadera
  3. Klart jag hejar på dig!!! Ett andetag, en dag i taget! Kram Kristin

    SvaraRadera
  4. Tack snälla du för att du delar med dig.. Du gör de lättare för MIG att andas! Önskar dig stryka och mer insikt 2012!

    Heja Jennifer!!

    SvaraRadera
  5. Jag hejar på dig! Du verkar vara en envis och smart tjej, klart du fixar det!!

    SvaraRadera
  6. hejja hejja säger jag!
    och kanske är det lika
    mycket till mig själv?

    panikångest vet jag precis
    hur det känns, allt för
    väl efter denna hösten
    som gått. ett helvete trots
    att jag har alla verktyg
    som krävs.

    hejja igen.

    kram
    anna-malin, helt enkelt.

    SvaraRadera
  7. Vi hejjar på varandra va?? Jag hejjar en massa på dig!!
    Mycket Kärlek /kramar Malin

    SvaraRadera
  8. Klart jag hejar på dig, det är viktigaste är att du lyssnar på dig själv...Många kramar Helena.

    SvaraRadera
  9. Jag säger som andra ovan, du är inte ensam, bara väldigt ärlig och modig. jag känner igen mig så väl i det du beskriver, men att sätta ord på sina känslor bara att veta om det gör att du är en bra bit på rätt väg, resan är lång och krånglig men belöningen kommer :) jag hejar på dig fina jennifer, STOR kram

    SvaraRadera
  10. bara era ord och er förståelse får mig att andas lättare.
    pjuh.
    tack snälla ni.
    /jennifer

    SvaraRadera
  11. Hejar och kramar om! Hoppas så att du hittar din inre styrka och jag tror att du är på god väg, att du vågar och kan sätta allt i ord, det måste väl ändå vara bra?
    Vill också säga dig att du har en fantastisk fin blogg och man riktigt känner din värme.
    Kram

    SvaraRadera
  12. Jennifer. Fan vad bra! Bra att du skriver detta. För dig själv och för så många andra, mig inkluderat.

    Förstår så många av dina känslor. Om att man inte tror att man är tillräckligt bra. Det handlar om att man inte tycker om sig själv. Där har jag massvis att jobba med själv. Varför klappar vi oss själva inte på axlen bara. Nån gång. Fan vad bra du är trots allt. Det där gjorde du bra.

    Här kommer en klapp på axeln till dig. Bra gjort Jennifer! Bra att du peppar, berättar, tar fram i ljuset, försöker och kämpar. Du gör det lättare för oss andra att andas genom att vara så ärlig...

    Din blogg är verkligen så himla fin och inspirerande! Och om det dessutom är ett andrum för dig så blir det hela så väldigt mycket vackrare...

    Och huvudsaken är just det, att vi försöker. Och vill. Och tar tag i det. Och säger förlåt, om det skulle behövas. Försöker göra bättre. Försöker göra om. Inte tittar bakåt utan framåt.

    Jag vill också bli en bättre människa och har massvis att jobba med hos mig själv. Lider av depressioner. Hjälper det dig att höra, så varsågod ;)

    Mina största styrkekramar och hejarrop och lyckosparkar kommer flygande till dig. Fina du.

    Kul att du älskar min bild :)

    SvaraRadera
  13. Vad fint och bra skrivet!
    Hejar på dig alla dagar!!!
    Kämpa så ska du se att alla bitar snart kommer att falla på plats. Jag har också varit där, men för min del var det tvärt om , det var inte förrän barnen kom som mitt pussel blev klart. Det var då jag fick självförtroendet att stå emot hela världen. För deras kärlek var min styrka och sen betydde inget annat nåt.
    Stor Kram
    Jannike

    SvaraRadera
  14. så klart jeg heier på deg,
    vakre fine jennifer

    moa

    SvaraRadera
  15. Så bra, så fint, så ärligt...kram ulrika

    SvaraRadera
  16. Klart att jag hejar på dig fina Jennifer! KRAM Malin

    SvaraRadera
  17. Så himla bra skrivit !
    Vi är nog många som känner med dig!!!

    Fortsätt kämpa vännen!

    KRAM
    Madde

    SvaraRadera
  18. Tack för detta inlägg Jennifer! Det var som att du satte huvet på spiken....säger man så! Känner igen mig så men låter det ofta rinna av mig som att jag tycker jag är svag o känslig. Emellanåt knner jag mig så jävla ENSAM - trots två fina barn, ett tredje på väg, o en underbar sambo som är den bästa pappan. Blir inte bättre av att jag ibland på jobbet lätt känner mig utanför, tjej-gänget jag hängt med där i tio år hittar på grejer utan mig... Det everkligen så. Jag har sökt mig till några andra, mer nyanställda som inte heller vet vem, vilka de kan umgås med då vissa är som en grupp där helst ingen ny får komma in... Om man inte är lite ball o helst snygg vill säga. Usch, tjejer jan va hemska! Nu gled jag in på ett litet sidospår känner jag men det är bl.a. detta som sänkt mig senaste åren :(

    Ha en toppenfin dag!

    SvaraRadera
  19. hej anna!
    precis så känner jag det med.
    som att man inte passar in.
    men jag tror det har att göra med att man låter tankarna ta överstyr. man känner sig osäker och osäkerheten kan tolkas av andra som att man inte vill vara med, som man inte trivs.
    vilket man inte heller gör men det är ju för att man grubblar och överanalyserar.
    men det e nog ett vanligt mammaproblem. med mammarollen sätter man vänskapsrollen åt sidan och sedan glömme rman sig själv.
    man får öva upp det igen.
    det tar nog ett tag.
    men det e viktigt att berätta.
    vara ärlig och äkta.
    kram o lycka till anna!

    SvaraRadera
  20. Som jag hejar! Duktiga du - du ÄR bäst. På att vara just du, det är vi alla väldigt, väldigt glada för.
    Lycka till med inskolning och jobbstart. Blogga när du hinner - så får vi längta lite... :) Massor med kramar - Nu go´natt!

    SvaraRadera