torsdag 8 mars 2012

min väg är enkel.

jag tror bestämt att jag lider av en smärre trettioårskris.
jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag kräver spänning.
förändring.
jag vill ge....
av mig själv tror jag.

jag känner att jag står still och ser mitt liv passera utan att egentligen gjort det jag innerst inne vill göra.
och vad jag vill göra....
.....är ingenting mer än att leva upp till den människa jag är.
den människa som jag inte alltid funnit.
den visade sig då och då, men jag förstod inte den.
vi gick inte ihop.
som dag och natt.

det krävdes en del....närmare bestämt två mirakel till barn (varav en kolikbebis och en hyperaktiv tos :)), tre djupa depressioner och flertalet panikångestattacker för att återförena oss.
bli vän med den jag är idag.
och med det hitta en ny väg som jag tycker är min egen.

min väg är fylld av lycka och spänning.
här finner jag värme och glädje.
och alldeles för mycket kärlek.
jag liksom badar i små hjärtformade rosa kuddar.
jag utvecklas för varje steg jag tar, jag blir alltmer ödmjuk och när jag tar mitt sista steg kan jag se tillbaka på mig själv, där jag gick på min väg i solen och strålade av lycka, med stolthet.

jag gjorde det som var jag.
jag vågade.
jag slet mig loss från samhällets kala betongvägg, fastklistrad som en i mängden.
likt en dåligt målad tavla ingen ser....placerad precis bredvid mona lisa.

jag lever bara ett liv.
det gör ju alla.
livet M Å S T E levas till fullo.
som alla gamla klyschor påstår, om och om igen.
men vad innebär det?
att leva fullt ut.
att andas in djupt och känna att man har hanterat detta, det vill säga livet, på bästa sätt.
den långa krokiga vägen till andra sidan.

jag vill ha vänt och vridit på mig själv.
använt varenda millimeter av mitt sinne för att ge mig själv och andra omkring mig en dans på pudermjuka moln, gärna rosa :).

jag gråter inte lika ofta längre.
men ibland gråter jag alldeles för mycket, på en och samma gång.
 för jag har gått vilse.
min väg är enkel men andra vägar korsar min och ibland tar jag fel väg.
trots att jag vet att vägen jag svängt in på inte alls är min.
jag ville bara prova.
men snart så blir jag kastad tillbaka till min egen väg.
skrapar knäna och fäller några tårar.
borstar av dammet.
och beger mig igen.
i bestämd riktning.

idag är jag vilsen.


ska jag våga vara jag?
få det liv som är mitt...


"du är ingen labbråtta, du är alldeles för "sprudlig"", sa en kollega till mig idag.


är jag sprudlig alltså :).


det är jag nog.


kram/jennifer


ps. har ni hittat er väg?
och sedan vågat vara ert jag?
går ni inte vilse längre?
f-n vad jag vill våga!!!!

12 kommentarer:

  1. Så fint skrivet, lyssna på sig själv inte göra saker för andra det kan vara svårt ibland. Att våga är starkt men även det kan ha sina sidor.... Lycka till och försök att njuta av livet som även det kan vara svårt ibland kra

    SvaraRadera
  2. What a beautiful words... wish you all the best, strength and luck! :-) Hug x

    SvaraRadera
  3. Fina du. Läste ditt inlägg nu på vägen hem från spårvagnen. Var tvungen att stanna upp för telefonen guppade så mycket när jag gick, att texten liksom blev svår att läsa. Tycker du är så modig som delar med dig av detta, visar andra att de inte är ensamma. För visst förstår jag vad du menar till viss del. Jag är inne på mitt tredje år av fem här i Göteborg och har haft väldigt svårt att se om detta är något jag VERKLIGEN vill göra eller om jag endast gör det för att mina goda betyg ledde vägen till en av de populäraste utbildningarna i Sverige. Nu tycker jag det är för sent att ändra sig, våga ändra väg. Jag hoppas istället innerligt att mina drömmar kan uppfyllas även via denna väg. Vilket jag alltmer börjar inse även om vägen är betydligt tuffare.

    Jag är nog också mer sprudlande egentligen. Vill inte sitta på ett industriföretag och arkivera, maximera vinst, öka produktionen osv. Jag vill få använda min kreativa sida och jobba med något som jag brinner för. Annars dör jag inombords.

    Stor kram till dig fina Jennifer!
    Glöm aldrig att leva för hoppet och tro på det du älskar.

    SvaraRadera
  4. Fasiken vad fint och bra skrivet!
    Våga vara du! Även om det inte alltid är lätt, ska man inte svika sig själv och ge efter för vad som anses vara "rätt"...
    Kram

    SvaraRadera
  5. Hej tjejen.

    Jag säger det igen.. hade kunnat vara jag som skrivit detta.
    Det var du.
    Jag har ramlat, krypit, släåat, hoppat och sprungit min väg.. hit och dit men tycks aldrig hitta rätt.
    Jag vet inte om jag någonsin känt mitt rätta jag.. vet inte var hon är eller vem hon vill vara men jag försöker varje dag.. för det är som du säger.. vi har bara ett liv att leva och vi har bara det som är just NU och HÄR.
    Jag vet så mycket idag att jag VET att jag letar.. att jag försöker förstå.. och det är väl så att vetskapen gör halva saken?
    Jag hoppas i alla fall det.
    Kanske om jag vågat träffa någon.. kanske jag hade fått ett piller jag med då.. men jag gömde mig.. gömde tårar blandat med lycka, blandat med barnskrik och mamma skrik, blandat med avsky , blandat med kärlek och hat.. jag gömde mig själv långt bort för att inte titta på det som skett.
    Eller det som inte skett.

    Men jag ser nu, försöker se mer varje dag.
    Och en vacker dag.. en jävligt vacker dag.

    Ta hand om dig Jennifer!
    Ha en fin fin helg!
    KRAM!

    SvaraRadera
  6. Fina fina Jennifer....<3

    Vilken väg man än tar är man någonstans alltid lite vilsen. För att sen lära sig att vägen tar faktiskt inte helt slut... Om man inte bestämmer sig för att välja bort den....Gå tillbaka, backa...ta ett steg åt fel riktining.....känn känslan....är den farlig. Är det ett lyckorus.
    Jag älskar att vi alla är så olika. Livets alla fina egenskaper. Livets alla roller. Fantastiskt.

    Kram Malin

    SvaraRadera
  7. Så svårt. Just nu sitter jag här och funderar på vem jag är och vad jag egentligen vill. Om de val jag tidigare gjort hindrar mig från att byta väg? Funderar på vad som gör mig glad, och då inte bara lite utan alldeles himlastormandes pirr-i-magen-glad! Är inne i en svår period och känner att jag inte kommer att vara samma människa när jag väl kryper ut ur tunneln...

    SvaraRadera
  8. Så fint skrivet. Härligt att du vågar dela med dig! Min rätta väg har jag inte hittat än, men vandrar en annan väldigt bra väg än så länge!! Hoppas på att det där vägskälet kommer och att jag då väljer rätt! Man måste väl bara våga!!!

    Kram till dig och trevlig helg

    //Kristin

    SvaraRadera
  9. är det 30års kris?
    i såfall är vi nog två.
    känner lite att jag
    e x i s t e r a r mer än
    l e v e r, just nu.

    men Du?
    är jag då äldre än Dig?
    ingen av oss är i alla fall
    för gamla för att snurra !!

    kärlek till Dig !

    SvaraRadera
  10. Hjälp, nu slog du ditt huvud på min spik. du skrev precis så som jag känner. jag vet inte alls vem jag är längre eller vad jag vill. vill jag ha familjelivet eller vill jag vara den motsräviga tonåringen, 20-åringen som ville trotsa alla? vill jag stanna kvar på den här platsen eller vill jag flytta till andra sidan jorden? jag vet varken ut eller in. jag vet inte heller vad som skulle råda bot på det hela heller. hoppas verkligen att det är 30-års kris för annars är jag totalt lost.

    allt hopp till oss vilsan själar, må vi finna vägen eller en stig om inte annat!
    //SANNE

    SvaraRadera
    Svar
    1. sanne :). så go du är som tar dig tid att skriva. "skönt" att höra att vi tänker så lika. då är det helt normalt. att lyssna till sitt hjärta och voga satsa på det som man vet, innerst inne, är sin grej, är troligtvis det bästa man kan göra. det mest ekonomiska, njjjaaa, kanske inte direkt. men...som sagt. man lever bara en gång (i think :)).
      hoppas du finner din väg, skrapar av dig alla måsten och bara går i den riktning lyckan är som starkast.
      tack o kraM/jennifer

      Radera
    2. Tack själv ;) goe blogg.. ska se vad som händer. skrev iaf en jobbansökan om ett helt annat jobb iaf :) får se vart den vägen leder. //Sanne

      Radera