tisdag 16 oktober 2012

nu får det vara slut på tramset.

by lassen.

så där ja.
jag lever.
jag som brukade blogga som om jag var sjukligt besatt :).
jag var kanske det.
nu? inte så mycket.
och det är väl ett gott tecken.
för om man verkligen tänker efter.
om man synar beteendet riktigt noga.
bloggbeteendet menar jag.
eller allt kring det här med sociala medier så inser man förr eller senare att det är ett sätt att få bekräftelse.
att visa andra att man kan.
man e duktig.
har talang.
man lever ett bra liv.
blottar sina härligaste stunder.
sitt inspirerande och oklanderliga hem.
sina barn.
och än mer om de är vackra.
för att verkligen visa andra att man har ett lyckligt liv.
men egentligen är det ju bara en själv man lurar.
olyckan kan ju inte försvinna genom att övertyga andra om det motsatta.



och jag ska inte ljuga.
jag har gjort precis så.
bloggat som f-n bara för att få höra snälla ord av någon som lyfter ens självkänsla en aning.
"oj, vad du är duktig".
"vad fint du skriver".
"vilka vackra bilder du tar".

äsch.

jag tror dock att det inte är så många som vill erkänna det.
ju mer aktiv man är på facebook (eller i bloggen, på instagram eller dylikt) desto sämre självförtroende har man.
ja.
nu är regeln kanske inte helt utan undantag men jag tror det är så i det stora hela.
och så struntar jag i om någon hoppar på mig nu för att försvara sitt sociala missbruk.
jag är ju likadan.
dock är jag ärlig med det.
och det är jag stolt över just nu :).


nu ska jag sucka extra högt åt ännu en egobild av marie sennerholt på instagram.
1529 likes på ett vackert face.
samma vackra face man sett 299 gånger tidigare.
och 2031 likes på hennes efterrätt.
efterrätt, egobild, efterrätt, efterrätt, egobild.
smal, snygg och kan äta snabba kolhydrater ofta.
"guuuuud. om jag bara haft det så", snyftar tjejen med 28 kg övervikt, 13 finnar i ansiktet och en halväten låda med chokladglass i knät.
men ändå plågar man sig själv med att "följa" människan i fråga.
som om det skulle göra en lyckligare...
jag raderade både elsa hosk och marie sennerholt från min instagram.
nä, för f-n.
nu får det vara slut på tramset.

alla bilder via min pinterest.

istället söker jag äkta lycka.
eller söker och söker.
jag har ju den mitt framför näsan på mig.
och nu snackar jag inte om varken datorn eller mobiltelefonen :).

men finns det ju flera former av den här äkta lyckan.
och att hjälpa andra måste väl tillhöra dom bättre?

vad gör er lyckliga?
och erkänn. ni blir inte lyckligare av att se ännu en egobild på instagram?
eller av ännu en bild på den supervackra kakan som någon bakat (igen), och som man själv aldrig varken orkar eller hinner göra?
var nu ärliga :)!!!







kram/jennifer som är så galet trött på alla egocentriska skrytmånsar (inklusive mig själv)

16 kommentarer:

  1. Ååh!! Jag älskar detta Jennifer! Älskar det verkligen. För visst är det så, spot on också. All denna jävla jakt på lycka. Perfektion. Självkänsla. Självförtroende. Bekräftelse bekräftelse bekräftelse. EN JÄVLA MASSA SKIT alltså. Helt i onödan! Jag hatar för tillfället både mig själv och alla andra som behöver detta. Förlåt, som tror att dom behöver detta. Jag blir inte lyckligare av det. Jag mår bara sämre av det för varje gång man "åstadkommer" en positiv reaktion från en annan människa över något man gjort, eller alla kommentarer om hur "duktig" man varit när man bakat en kaka eller något annat meningslöst som att städa toaletten så höjs bara förväntningarna på att vara ännu duktigare nästa gång man gör det vilket gör det omöjligt att någonsin känna sig tillfredsställd. Och vadå duktig, hatar det ordet!! Vem som helst kan väl göra saker. Man vill ha uppskattning och tacksamhet. Inte en klapp på huvudet. Jag låg precis och tänkte på allt sånt här och mitt egna beteende när jag läste din blogg så svamlar nog galet mycket just nu. Ytligheten... Hatar den! Men tyvärr så styr min osäkerhet över mig och gör mig ytlig vilket leder till att jag tror att jag behöver bekräftelse och att jag faktiskt mår bra av den när jag får den medan den i själva verket bara förstör den jag är mer och mer.
    Fan... Jag borde flytta ut på landet. Kanske köpa några höns som tydligen är så jädra inne just nu!
    Men som svar på din fråga; Mina barn gör mig lycklig. Och förmågan att vara närvarande i deras liv på ett känslomässigt och sunt plan.

    Jag älskar att läsa vad du skriver, inte för att du är duktig på det utan för att du är på riktigt.. Du lever! Rock on <3 /Alex

    SvaraRadera
  2. Tänkvärt. Såklart. Ibland känner jag att vad man ropar efter, får man. Beror nog mycket på vilken person man är och hur man uttrycker sig. Jobbar mycket konkret med mina barn. Som lever i denna "gilla-värld" som vi vuxna har skapat. Hårt där ute på Facebook. Hierarkierna från det verkliga livet utflyttat på nätet. Och även om vi proppar deras huvuden fulla med att det är de sanna värdena som räknas, så gör vi ju ofta tvärtom när vi gillar det ytliga. Som sagt. Tänkvärt. Lycklig just nu är jag när jag har min smärta under kontroll, när min familj är bubblig över något som vi delar tillsammans. The basics. Man kommer dit förr eller senare. Man får vara glad om det händer när man inte har levt alltför länge, för då blir tiden så mycket mer värdefull.

    SvaraRadera
  3. Åh så jäkla SPOT ON! Varför har vissa människor ett sådant enormt stort bekräftelsebehov att de hela hela tiden måste lägga ut bilder på sig själva . "Titta vad jag kan äta utan att gå upp ett gram" "Titta vad snygg jag är även fast jag inte har fixat mig alls (fastän de visst gjort det)" "Titta så duktig jag är som tränar hela tiden, det är bara att bestämma sig och bara göra det" "Titta vad fint jag har hemma" "Titta vad fina kläder jag har råd att köpa" och bla bla bla bla. Åh så tröttsamt!
    Och åh så upplyftande att få läsa att någon annan också tröttnat på det hela. Att det finns fler som skyr sådant som pesten (även fast det såklart är roligt att få positiva kommentarer) och inte bara jag.
    Jag uppskattar fina bilder, men jag uppskattar mer ärliga bilder. Ärliga inlägg skrivna med hjärtat, inte "härliga" inlägg skrivna med hjärnan. Det finns alldeles för många perfekta hem, med perfekt inredning, med perfekta människor som har perfekta barn och perfekta kläder. Nää, inte för mig.
    Lycka för mig är en grå söndag, där stormen drar utanför fönstret, man kan höra havet vråla. Vi sitter inne hela familjen, tända ljus. En läser, två ser film och den tredje sätter på en kanna kaffe som sprider väldoft i hela huset. Min familj helt enkelt, och mitt inte perfekta hem, det är det som gör mig lycklig.

    KRAM på dig

    SvaraRadera
  4. haha.
    hej.
    Jag tänkte skriva fina du.. men det ska vi hoppa över idag kanske.
    ch ja du har rätt.
    Jag tog bort min facebook för över ett år sen nu. Av just den andeningen.. inte att jag kanske fattade vad JAG gjorde.. men att stressen blev för mycket av allt det andra. det falska.. det inte så äkta.
    Jag såg grannar som satt på sin utaplats och åt efterätter då de printade saker som "precis kommit hem från en 5km runda i skogen pust" på fejjan.
    No Fukcing Way!!! hade jag lust att skriva tillbaka, rasera det där falska.. men tänkte ju klart och insåg att det inte var mitt bord att röja.
    Och insåg då även att det inte var mitt place to be.
    Så facebook försvann. Bloggen var kvar. alltid varit där.
    Mycket för en ventil.. för hjälp om man läser den så var det väldigt mycket kris i mig förra året, och ja jag sökte stödet där, men kändes då som det var det enda stödet jag inte behövde förklara så mycket för.
    Då ett bra stöd.
    Och Instagram, jag var skit nojjig om man skulle bli "public" där.. och höll den länge privat.. men så blir man som du och alla andra med mig, liksom meddragen. man gört liksom.
    och så även jag.
    Jag lägger ut bilder på mig, ego jag vet .. och jag VET det.
    Och jag lägger mycket på min träning.. för att jag inte ska kunna fuska med mig själv.. funkar som en bra pepp för mig att fortsätta.
    Men sen har vi dem där.. Marie.. hene följer jag inte. vill inte. känns ännu mer konstlat än någon av oss någonsin kan få det till.. det är som att jag skulle följa han som har the voice.. fan tappade hans namn nu. skulle aldrig falla mig in.
    Och mest för att min energi inte funkar till det.
    Men jag håller med. helt klart. du är så klok kvinna!!
    Men min sanning är inte heller att vi läser böcker hela familjen i soffan och bakar utan bråk.. men jag visar inte heller det. och vem fan vill veta vad jag och min dotter tjafsar om klockan 8 en Måndag morgon när vi är sena till skolan?
    Oj nu måste jag köra och hämta Noel. tandläkaren var det ju!

    KRAM!!!

    SvaraRadera
  5. Klockren iakttagelse! Jag tror man dras med och sedan är det väl lika delar nyfikenhet och uppmärksamhetsbehov som spelar in. Lycka för mig är de små små delarna i det stora sammanhanget: makens uppskattande blick en tidig tidig morgon eller en spontan puss och kram från en tonårsson. Sedan kan lycka även vara att runt sin arm bära något vackert som en annan person skapat - tack för det fina paketet förra veckan, Knut har suttit på min arm sedan dess.

    SvaraRadera
  6. Gud bra skrivet! Bloggen ligger nästan tom för min del just nu, tar för mycket tid och jag behöver inte höra hela tiden vad bra jag är! Jag bloggar och instagramar för att jag tycker det är kul!!! Håller helt med, vi är helt otroliga vi kvinnor och vårt behov av att vara snygga, smala, duktiga osv!!!
    Stor kram på dig, längtar tills du dra igång din lilla butik, ska bli spännande! go girl!

    SvaraRadera
  7. Så bra skrivet och du satte ord på något jag stör mig något otroligt på MEN som alla andra så är man ju där själv likt förbannat ibland. Lägger ut en bild på den där fina fina nybakade limpan och just då kanske man behöver en klapp på axeln, en bekräftelse på att man varit duktig.
    Jag tror vi alla behöver det då och då ... det sorgliga är de som uppenbarligen dagligen behöver den där klappen och oftast handlar det då om deras utseende för dagen. Har de ingen där hemma som kan ge dem den där extra lilla uppmärksamheten som deras självförtroende så uppenbart behöver?! Nä, kanske inte. Då är det väl jätte bra att det finns folk som kan hjälpa dem att höja sig själv till skyarna. Men jag väljer oftast att se bort när jag ser sådana bilder.. jag tycker helt enkelt inte om det.
    Blir bara trött..

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  9. Så klokt en till som har fattat. Jag hade facebook i en månad och gick sen ur. Har ingen blogg och kommer aldrig skaffa en heller. Vilket trams. Allt handlar bara i grunden om att vi vill ha bekräftelse. Sucking for it, heela tiden. Ingen äkta lycka. Det mest läskiga av allt är alla barn som far illa utan detta beteende många har. Mammor och pappor som sitter och tittar i sina telefoner hela tiden, bloggar sitter framför datorn,ipad. Barnen får inte den uppmärksamhet och tid som de behöver och som de förtjänar. Gissa vilka som kommer göra ALLT och då menar jag allt för att få uppmärksamhet när de blir lite större, jo barnen och det kan ta sig i uttryck hur som helst. Det enda barnen vill är att vara med oss föräldrar som i många hänseenden totalt försummar barnen och låter vårt internet och bekräftelse behov ta över, barnen far sååå illa av det. Sen bedövar vi samvetet med att ge dem saker/prylar som de inte ens behöver eller vill ha för det är Kärlek och vår tid de vill ha och behöver för att kunna bli lyckliga barn!!

    SvaraRadera
  10. Javisst är det så...många sociala medier är till för att få bekräftelse. Men inte enbart...jag följer bla. din blogg för att inspireras av vackra ting av en kreativ tjej. Min egen blogg har jag för att jag ibland kokar över å inte vet vad jag ska göra av vackra bilder å annat fint jag samlat på mig. Måste få skapa något helt enkelt eftersom mitt jobb inom vården inte ger mig den tillfredställelsen. (Men insatgram funkar inte i min värld) Ytliga bloggar genomskådar man & tröttnar på fort. Hoppas att du fortsätter att blogga länge.....krams m

    SvaraRadera
  11. Håller med dig delvis.Tror också många gör det för att få bli bekräftade.Men inte alla.Själv tycker jag om att följa bloggar"där din ingår"som ger mig inspiration!!Kreativa som kan dela med sig till andra som inte har den sidan.Som jag tex...Hoppas du fortsätter att blogga.Kram

    SvaraRadera
  12. Så jäkla bra skrivet! Håller med till 100%. Det är inte fult att vilja få bekräftelse men det glider samtidigt lätt över i något slags missbruk där man ska jaga bekräftelse hela jävla tiden. Man får ha koll på sig själv så man gör något äkta och verkligen lever sitt liv för sin egen skull.

    På Facebook känner jag mig ibland stressad när jag inte får många likes eller kommentarer. Herregud, jag är nästan 40 år, man får ju skämmas.. men jag försöker vara ärlig nu. Det tar inte upp hela min tankeverksamhet men jag märker att jag faktiskt bryr mig mycket mer än jag vill erkänna. Tror det är så för de flesta faktiskt, men de som är populära behöver ju sällan våndas över att ingen kommenterar.

    Sofia

    SvaraRadera
  13. Så bra skrivet, precis det vi pratade om idag. Ja den där bekräftelsen... Behöver vi verkligen den hela tiden? Det därmed instagram, Facebook det är så många ställen du skall vara med, blir ett litet krav... Började själv för Skumpas del, men vilken värld. Det är så härligt att prata om det, och gärna med dig. En stor kram från mig Helena

    SvaraRadera
  14. Var ett tag sen jag kikade in här! Så rätt!!!!! Har själv både FB o Instagram...men det går dagar när jag inte gör inlägg. Hade en blogg men det hinner jag inte med längre (3 barn varav minsta 7 mån). Det är som du säger, ett jäkla bekräftelsebehov som många fiskar efter eller bara "se vad lycklig jag o min family är"....ehhhhh *kräks lite*.

    Nä, mera sånt här. Direkt ur hjärtat!
    Stor kram
    Anna

    SvaraRadera
  15. Verkligen spot on min vän!
    Jag och J pratade faktiskt om just detta för någon dag sedan; bekräftelsebehov hos vuxna människor o beroendet av sociala medier för att man vill visa upp en redigerad "lycklig" bild av sig själv. Det vilar något tragiskt och destruktivt över det moderna samhällets brist på integritet och jakt efter uppmärksamhet virtuellt.

    Håller fullständigt med Therese som skrivit ovan...oftast är de sanna förlorarna barnen till dessa föräldrarna. Hade en intressant diskussion med en kompis som är psykolog som sa "det allra viktigaste i barnuppfostran förutom kärlek är att man intresserar sig för sina barn o att de blir sedda". Nu menade hon säkerligen inte att hänga ut tweenies i diverse outfits på bloggar vilket om något stryper deras självkänsla. Utan snarare att det kanske inte var en tillfällighet att Bin Laden hade 55 syskon eller att Breiviks uttalande i rätten genomsyrades av (förutom en grav mental rubbning), narcissistisk självhävdelse. Självklart ligger där grövre störningar bakom terrorister och massmördare än brist på uppmärksamhet som barn men det ger en food for thought...
    Tycker att alla sunda kloka människor borde sluta surfa in på dessa "ego bloggar o instagrams" ....för varje klick får dessa självupptagna skrytmånsar mer makt, mer klirr i kassan.. o ett större tomrum inombords. Det sista jag vill är att min dotter ska växa upp och tro att man måste hänga ut sig själv...sitt hem...sin familj...och sitt liv för att bli bekräftad.

    Älskar att du med ärlighet rör om i grytan och när the edit button is broken.

    Kramar Frida

    SvaraRadera