lördag 21 mars 2015

ups and downs.


Hej!

Längesen nu.
Kämpar som ett djur här hemma.
Hade jag vetat att det skulle vara så fruktansvärt tufft att sluta på antidepressivt läkemedel så hade jag nog valt att ta semester i två månader.
Kanske kan man sjukskriva sig!
Bli inlagd på mentalsjukhus, haha.

Himmel.

Jag snurrar mig igenom halva dagen.
Illamående varvat med ångest och helst plötsligt kan jag börja lipa för minsta lilla grej.
Tårarna ligger och bränner precis bakom ögonlocken.
Det kryper i kroppen!
Fan.
Orkar inte mer.
Dag 9.
Och jag är så känslig för ljud och stök.
Blir så irriterad på mina barn och det är hemskt att det ska gå ut över dom.
Förklarar för dom att det bara är tillfälligt (Hoppas det bara är tillfälligt i alla fall :(), säger förlåt och berättar varför mamma är lite koko!

Stackars ungar!
Fast de kom med gosedjur till mig igår när tårarna rann som mest.
<3!


Igår var jag ledig från Blodcentralen i alla fall och jag försökte så gott jag kunde få någonting gjort här hemma, både med j. levau shop och med hemmet i allmänhet.
Dammråttorna hade verkligen växt till sig i hörnorna.


Fixade en lunch till mig.
Aptiten är inte som den borde vara.
Verkligen ingenting lockar.
Tvingar i mig näring och försöker se matlagningen i sig som lugnande terapi.


Grönkålschips fastnade jag iaf för då jag provat det för första gången för någon dag sedan.
Salt, krispigt och med en distinkt smak av kål.
Rostade grönkålen med tunt skivade polkabetor i ugnen och serverade med lite av det jag hade hemma.


Svart bönpasta, quinoarester, jordgubbar, furikake och pesto.
Jag äter mycket med ögat och desto mer när aptiten inte finns där.


Satte även igång att tillverka lite nya smycken som dyker upp i shoppen snart hoppas jag.
Dock känns det inte roligt alls.
Ingenting känns kul faktiskt.
Vill helst bara gräva ner mig under mitt täcke och sova mig igenom denna utsättningsperiod from hell.


Älskar denna färgen.
Nude.
Speciellt nu till våren.
Tror verkligen detta armband kan göra sig extra fint till en solkysst hy.


Nu ska vi åka till Nova en sväng.
Bara för att komma ut.
Grått och trist ute .




Beklagar mitt deppoinlägg :).



Man kan inte vara på topp jämnt.
Livet har sina ups and downs och att visa att det är ok att snacka om det tycker jag är superviktigt. 
De flesta visar mycket ups i sociala medier.
Men de där downsen glöms bort.
Och när de väl kommer fram så är man gnällig och ute efter sympati.
Men vad är man ute efter med upsen?
Bekräftelse så klart, fast i annan form.
Minst lika illa eller bra om ni frågar mig.

Så jag röstar för fler downs.


Är ni med mig?




Kram// Jennifer Levau



Ps. Hoppas dock ni får en up-lördag.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Även om det är högst individuellt med utsättningssyndrom, så tror jag att jag vet vad du går igenom. Jag slutade själv för 7 månader sen, efter flera års knaprande. Och jag grät.. Åt allt! Precis allt! Ica reklamerna, komedier, helt utan anledning. Det var som att flera års tårar kom ut. Sen upplevde jag precis som du yrsel, illamående och stötar. Så fort jag rörde mig kändes det som en stöt från tårna till huvudet.

    Hemskt var det. Idag är symtomen borta, men jag gråter lättare och oroar mig för mina barn konstant (precis som man ska antar jag) har svårt att sova till och från, och grubblar för mycket på allt ont som händer och kan hända i världen. Idag har jag mer upp och ner känslor en när jag åt medicin.. Jag kan vara både riktigt glad och ledsen.

    Så symptomen går bort.. För att mynna ut i ett nytt sätt att lära sig leva. Lära sig hantera tårar och oro. Sånt som ingår i livet :) men också få känna riktig glädje och kärlek.

    Håll ut.. Men om du inte gör det är det okej också. Det är superbra att set finns medicin när det behövs. Och antidepressiva är precis som vilken annan medicin som helst. Insulin, för att du saknar det. Järn, för att du har lågt blodvärde. Antidepressivt för att man saknar glädjehormoner tex.

    Jag hejar på dig!


    Fin lördag!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Tack för dina ord!!
    Skönt att höra att du mår bra och accepterat livet och din relation till känslor som det är.
    Jag är just rädd för de här ups and downsen. Mina är (var) så extrema. Jag grubblade alldeles för mycket och hamande tyvärr i nerestadiet för mycket och för länge. De där upsen försvann helt.
    Jag hoppas innerligt att min kropp klarar sig utan. Jag är ganska så säker på de där syntetiska hormonerna, p-piller, jag började knapra vid 15 års ålder har skakat om min hormonbalans och därmed serotoninproduktionen totalt. Till det sämre.
    Ångrar mig djupt.

    Tack så jättemycket för ditt pepp och dina råd.

    Behövs!!

    Kram// Jennifer

    SvaraRadera