this is me.

Jag heter alltså Jennifer (inte eden, stagename :)).

Utbildad biomedicinsk analytiker och arbetar, när jag inte är mammaledig, på Blodcentralen. Jag gillar att tänka, klura och analysera. Jag älskar all kunskap om kropp och knopp, om sjukdomar, kost och hälsa. Hade jag fått välja så hade jag forskat, forskat och forskat :). Men nu är livet inte så enkelt och jag är fullkomligt nöjd med att sticka givare i armen med tjocka nålar och förbereda blod för sjuka patienter. Det känns som man gör gott (och så rullar pengarna in, i vanlig ordning).

Jag är alltså mamma till två små busfrö (inga tvivel om det), Aston nyss fyllda 3 och Mio 9 månader.

Min första graviditet var allt annat än planerad. Jag och nuvarande sambo R fick en chock, efter endast tre månader som nykära, då gravtestet visade positivt. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad som tog åt oss men vi beslöt oss för att behålla bebisen (vi var ju kära, räcker inte det (trodde jag då)!). Jag var ung, omogen, naiv och hade ett relativt ostabilt psyke (osäkerheten på vem jag egentligen var dominerade min personlighet). Ingen bra grund att skaffa barn på men vad visste jag då, vad visste vi vad vi hade att vänta oss?

Den första tiden med Aston blev allt annat än harmonisk. Den blev en plåga rent ut sagt. Aston skrek, skrek, skrek och skrek. Varje dag, varje natt, hela tiden. Han var en tickande bomb, redo att explodera när som helst. Jag vågade knappt lämna hemmet och jag blev ensam, ensam med min kamp. Det var som att få ett spjut rakt in i hjärtat. Jag tappade kontrollen. Jag var en urusel mamma, patetisk svag och hemsk. Jag som bestämt trodde att jag kunde klara av allt, att jag var grym...Megagrym. Min skrikande bebis tog ner mig på jorden, alldeles för fort. Jag blev sjuk. Deprimerad, fick ångestattacker jämt och ständigt, försvann in i mig själv och blev helt asocial. Jag hade huvudvärk, ledvärk och var extremt trött, konstant. Jag fick lite hjälp, lite terapi. Jag fick pratat av mig en del. Fick en del råd. Men alldeles för sent.

Och i takt med stödet jag fick blev Aston lite äldre och vid 8 månader slutade han skrika så förfärligt ofta och jag blev lite bättre. Fick tillbaka kontrollen en aning, den kontroll som jag var så oerhört beroende av.

Nu i efterhand (efter det att Mio kom till världen) förstod vi att Aston hade mjölkallergi och skrek av smärta, inte för att jag var en dålig mamma. Men jag blev en dålig mamma, för jag blev sjuk och kunde inte vara där för min son fullt ut och det kommer jag aldrig förlåta mig själv för. Jag kunde sökt hjälp mycket, mycket tidigare.


Nu är vi fyra i familjen. Mio kom till i december 2010, efter jag landat lite mjukare på jorden. Lärt mig att vara mamma. För vem lurar vi. Ingen är en mamma till en början, man lär sig det och man blir tvungen att lära sig det, inget skolkande här inte. Men vill man bli en harmonisk och självsäker mamma, direkt från absoluta början, så bör man ha hittat sig själv först, hittat sig och accepterat sig själv. Det är mitt råd jag kan ge till er som vill skaffa ert första.


Mio är min drömbebis. Trots att hans första tid startade lite ruckigt den med med mjölkmage och hysteriska skrik, så kunde jag ta smällen lite bättre. Och dessutom ifrågasätta hans skrik. Inte kunde vi väl få två lika skrikiga bebisar??? Hur kassa var vi egentligen?


Nu är han, som sagt, min drömbebis. Min förälskelse. Det är så här man skall känna för sitt barn. Man skall bokstavligt talat vilja äta upp ungen! Ett leende från sitt barn...Nä, förresten, bara åsynen av sitt barn ska få en att smälta, få ens hjärta att slå en volt i bröstkorgen på en så att den träffar magsäcken så att det kittlas något otroligt, en obeskrivligt underbar känsla. Aston kan ge mig dom känslorna nu han med. Men det tog tid och den första dåliga tiden jag hade med honom sitter innanför pannbenet på mig och gör mig ledsen.


Nu är jag en relativt lycklig tvåbarnsmamma. Jag kämpar med mitt humör fortfarande, med mitt envisa psyke. 
En psykisk sjukdom, en sådan som jag hade, kan skada hjärnan på lång sikt, kanske till och med permanent. Jag är ett vandrande bevis på detta! Jag hamnar ofta och lätt i djupa svackor. Alldeles för djupa för en frisk människa att förstå. Jag blir sjuk då. Inte bara psykiskt sjuk utan även kroppsligt. Huvudvärk, ledvärk, trötthet...Obeskrivlig trötthet. Trots att den fysiska smärtan av mina svackor låter jobbiga så är psyket min största fiende. Att ha ångest är tvåtusen gånger värre än vilken fysisk smärta som helst (jag förstår självskadebeteende). En förlossningsvärk tackar jag gärna ja till när jag mår som sämst.


Jag vet att jag inte är ensam om det här, jag är en mamma på flera hundratusen i Sverige, och tyvärr tror jag att vi blir fler och fler med tiden. Kraven på oss som individer blir allt högre för varje dag som går. För visst är det så? Kraven på oss är alldeles för stora, trots att det är vi själva som sätter kraven rent omedvetet.


Sänk kraven på Er själva som mamma först och främst (och som kvinna i andra hand), med det kommer man långt. Och sök hjälp. Hitta någon att snacka med. Vem som helst. Att snacka är den bästa medicinen man kan få. Att ha någon som förstår.


Hmm, ja nu har jag verkligen karakteriserat mig själv här på bloggen :). Även om jag älskar allt det vackra och ytliga i livet, ja det som är vackert i mina ögon förståss, så är jag inte en perfekt människa, kommer aldrig att bli och vill inte heller vara. Jag kämpar varje dag för att må bra och jag hoppas så att jag en dag kan se tillbaka på tiden som småbarnsförälder och le, till och med skratta, och veta att jag klarade mig igenom det (för vem lurar vi? Småbarnslivet är en av de tuffaste tiderna du kan gå igenom, det är bara så). För allt jag vill, det jag vill mest i hela världen just nu, är att må bra. Bara må bra. Hur kan en sådan enkel sak vara så otroligt svår?


I bloggen visar jag bitar ur mitt liv. Det jag gillar och brinner för just nu, vare sig det handlar om vackra ljuslyktor, barnkläder eller designstolar. Jag visar delar av min vardag, mitt liv som tvåbarnsmor, som kvinna, glad eller ledsen.
Jag gillar att skriva (you don´t say? hehe), speciellt skriva ner mina känslor. Det är som terapi för mig, och någonstans i huvudet vet jag att någon hör mig, kanske någon med samma problem som jag och jag hoppas då att vi kan slå våra ostabila psyke samman och hjälpa varandra :).


Oavsett. This is me :).


Tack för Ni tittar in och känner Ni för det så lämna en kommentar då och då (och för Er som gjort det förr, tack, Ni är guldvärda och vissa av Er har verkligen hjälpt mig). Låter banalt, men jag blir riktigt glad. För då vet jag att någon hör, och jag är inte ensam :).




Ha en fin dag/Jennifer