måndag 9 januari 2012

dreams and nightmares.

jag börjar snart att jobba.
bloggandet kommer inte hinnas med.
inte på samma intensiva sätt i alla fall :).
känns tråkigt.
jag gillar detta.
jag gillar det massor.

loggor.
vad är det med loggor helt plötsligt?
igen.
för visst har vi sett loggorna förr.
men just nu känns de hetare än nånsin.

the dream hair.
jag vill bli blond (igen).
via: cherry blossom.
åh.
sagolikt sovrum.
den vita kappan är tillbaka.
eller kom tillbaka tack vare denna bilden tror jag bestämt.
nu vill jag få upp sängen från golvet igen och sätta på den vita kappan.
jag fann denna bilden på pinterest.
en av många liknande.
tänk san fransisco.
paris.
new york.
brooklyn.
jag printade så klart.
och kanske printar igen.
och igen.
och igen.
fint på väggen.
och hur gick det för han här då?
inskolning och allt.
joddå.
han tog för sig.
inte brydde han sig om mig så mycket.
chockerande.
men skönt.
hoppas det fortsätter i samma anda.
men det tror jag ju knappast.
när han väl förstår att jag går och inte finns där hela tiden.
då sprutar tårarna.
från både mio och mig.


så.
nu snyftar sambo efter mig.
film och chokladmys.
pmsén har infallit sig och jag suktar efter sött.
och är snäppet vassare i tonen :).
har ni mardrömmar inför varje pms?
jag har haft det varje gång nu.
mord, otrohet, döden.
usch.
hemska grejer.



ses imorgon/jennifer

11 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag har nyligen hittat till din blogg. Tack för all inspiration! Det går säkert bra med inskolningen av din son! Min lilla kille började på dagis i mitten av november och det har gått hur bra som helst. Han var då nästan 15 månader och de sa att det är en tacksam ålder att börja på dagis. Han hade en svacka på några dagar när han var lite ledsen då jag skulle lämna, annars har han knappt tid att vinka hejdå... När jag lämnat honom kan jag både se och höra genom fönstret att han slutade gråta så fort jag gått, de få dagar han var ledsen. Det är nog vi mammor som tycker det är jobbigast! Lycka till!
    /Carina

    SvaraRadera
  2. Vi kommer längta efter dina blogginlägg, men den som väntar på något gott... :) Livet innebär ju att jobba, även om det är förfärligt fantastiskt att få vara hemma med barnen så länge som vi faktiskt är i sverige. Det blir väl en tid av omställning, men jag hoppas du kommer trivas med vardagen och att jobba igen när du väl har fått rull på det.

    Sköt om dig! Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Jag ÄR en mardröm varje PMS så här hemma är det min stackars man som sover illa! Lycka till med inskolningen och allt annat.

    SvaraRadera
  4. Ja, jag förstår dig precis. Började jobba idag efter 1 år och 3 månaders mammaledighet. Hur sjutton ska jag hinna med bloggandet nu! Det är ju det jag vill göra...

    SvaraRadera
  5. Å det var länge sen, men jag kommer ihåg det där med inskolning, ingen rolig historia, men det är ju mest våran separationsångest, dom små klarar det ju galant :) Lycka till med allt, även om det inte blir lika mycket inlägg här nu så är det säkert lika inspirerande och vi finns kvar här :)ha en fin kväll! kram

    SvaraRadera
  6. men åå, hur söt! kram på er! mini

    SvaraRadera
  7. Hej Jennifer! Hoppas att det går med inskolningen. Lille söta Mio.

    Hade ju velat hinna ses innan vi flyttar. Funkar bara den här veckan för dig, börjar du jobba nästa vecka?

    KRAM

    SvaraRadera
  8. Men ska vi ta nästa vecka då! Jag kommer gärna till dig, här är det rätt så mycket flyttstök. Kommer nog själv då, M är ju hemma så då kan jag åka iväg och få lite egentid :-)

    KRAM!

    SvaraRadera
  9. Min allra sötaste Jennifer, vet vilken ångest man har i början, du skrek o grät de första veckorna, personalen sa: Hon slutar när du gått ut igenom dörren, får väl tro det. Din bror däremot han trivdes som fisken i vattnet o ville aldrig gå hem. Olika men ändå jobbigt i början men du skall se med Aston i närheten så känner nog Mio sig trygg.Bästa är att själv slappna av, stressen känner barnen av. Det går bra gumman

    SvaraRadera
  10. Oj, jobbigt med anorexia...apropå din första bild. Du som pratar om stroke o onyttigt ätande kanske skulle kommentera om det med, sa att folk inte tror att du tycker det e vackert med sjukdom o svält, liksom.

    SvaraRadera
  11. Natalie:
    oj, jisses. jag kopplade inte alls bilden till anorexi och jag har ingen bakgrund att koppla bilden till detta heller. tjejen är kanske mager i sig själv. men, som sagt, inte det första jag lade märke till utan tyckte bilden i sig var fin och med tanke på min text så var ledsamheten över bilden det jag sökte.
    Dock har jag mycket erfarenhet kring anorexi samt bulimi då jag lidit av det själv några år.
    Det är obeskrivligt jobbigt och det sätter djupa spår. Att ta sig ur det är grymt svårt och jag är stolt att jag lyckats.
    Nej, absolut förespråkar jag inte ätstörningar (vem tusan gör det liksom?)!!! Och ber om ursäkt om det tolkats så av någon.
    Jag kan berätta mer om min tid med anorexi och bulimi om det önskas?? Jag har det bakom mig nu och kan tala öppet om det.
    kram/jennifer

    SvaraRadera