söndag 5 februari 2012

vårt galna liv.

i vårt sovrum härjar aston och mio ofta.
här är det barnsäkert mjukt.
vi har visst två väldigt aktiva barn.
inte långt ifrån ö v e r aktiva faktiskt.
och alldeles för aktiva enligt min fysiska samt mentala ork :).

ni skulle bara sett hur galna våra dagar är just nu.
ni hade blivit yra och smått illamående.
utmattade.

syskonen bråkar.
slåss.
bits.
drar varandra i håret.
puttas.
slåss igen.
skriker.
gapar.
gnäller.
slår sig.
tetar varandra.
det aston leker med ska mio leka med.
och tvärtom :).

öntröja/åhlens. jeans/mini rodini. canvastavla på aston när han var 2 månader/foto min vän emma.
de triggar varandra till allt och ingenting.
exempel: att klättra upp på bord och hoppa ner (en ettåring kan inte hoppa ner från bord och en treåring bör inte göra det, i know).
trots detta fångade sambo mio i fötterna häromdagen med huvudet 1 cm från att dyka ner i golvet.
storebror lär lillebror exakt all skit man kan tänka sig.


"nej, mio. så får man inte göra", beordrar jag när han klättrar in i diskmaskinen för 29:e gången och jag lyfter bort honom...för 29:e gången.
"sspppbrrrrrrtttt".
ettåringen spottar mot mig och går till attack.
dvs slår på mitt ben och blänger argt på mig.
de sitter aldrig still!!!
a l d r i g.
eller, jo, kanske ibland....när dom äter :).
kanske!
aston har dock myror i byxorna även när han äter och tittar man bort en sekund så hoppar han som galen runt bland soffkuddarna med en kladdig macka i handen.

aaaah (fettfläckar på day home-kudden :)).

jag och sambo är helt slut.
vi har ingen chans att sitta ner vi heller (jag bloggar på stående fot, haha).
ingen chans att byta en mening, om ens en blick med varandra.
"vad är det nu du heter igen?"

vi jagar.
hjälper.
byter blöja.
byter kläder.
fångar.
torkar.
tvättar.
jagar.
skäller.
tjatar.
jagar.
fångar och jagar igen.

c r a z y!

men vi skrattar faktiskt åt det för det mesta.
eller då och då.
man kan ingenting annat göra.
eller hur?


men vi är som sagt helt och totalt slut i kropp och knopp :).
har haft sömnbrist i snart 3,5 år.
vi lider av kronisk stress och jag blev ju aningen deprimerad ett tag (ett långt tag) på köpet.

nu, tack vare lite lyckopiller, har jag sett ljuset igen.
jag blir inte arg längre.
stubinen har vuxit rejält.
jag skrattar mest.
livet är inte så svårt längre.
trots ovannämnda kaos :).

men mer om min mentala ohälsa en annan dag....

just nu ska mitt psyke ställa sig under rinnande vatten och jag ska löddra mig vit.
njuta och andas in varma ångor.
lugn....
tills jag öppnar badrumsdörren igen och möter galenskaparna till barn.

ps. it´s worth it :). my heart is filled with l o v e forever.


kram/jennifer

8 kommentarer:

  1. kan inte annat än le och känna igen stora delar:)) Men jag lovar dig, dom blir tröttare och slöare men tetet det finns nog hela tiden mer eller mindre :)) ha en underbar dag vännen <3 kraaam

    SvaraRadera
  2. Ett underbart inlägg med fantastiska bilder på kidsen era. Så söta! OCH BUSIGA!!

    Jag förstår att det är ett himla sjå med småbarn, men jag kan ändå inte låta bli att längta efter det. Som du säger, säkert massa prövningar hela tiden men samtidigt massa kärlek.

    Det där med 29:e gånger i diskmaskinen fick mig att skratta rakt ut. Barn alltså, så jävla sköna!

    SvaraRadera
  3. fina bilder som alltid. och inspirerande. Jag är pysselsugen!

    Fin söndag!

    SvaraRadera
  4. haha, jag skrattar igenkännande :) skönt att det verkar stabilisera sig för dig, och att du kan skratta åt det :)ni verkar ha en underbar familj med så mycket kärlek, stor kram till dig fina! ps jag älskar din tumblr

    SvaraRadera
  5. Mitt i småbarnslivet, njut även om det är lättare sagt än gjort, tiden går så himla fort, jag vet. Syskonkärlek är socialträning för era älsklingar,supergoa killar.
    Kom ihåg att ta vara på varandra det är otroligt lätt att missa det, fixa barnvakt lite då o då, ett gott råd, nyttigt både för föräldrar o ungar, kramis

    SvaraRadera
  6. Jag har oxå 2 killar. I knoooow.
    Det är helt galet mest hela tiden. Kan tyvärr inte säga att det blir bättre med tiden.... ;) Mina är 4 o 6 och det är fullt krig för det mesta. För att de älskar det. Och jag älskar dem - hur det än är.
    Tröttsamt och underbart. :P
    Kramar till dig

    SvaraRadera
  7. Hej!
    Tack för vad du skrivit i detta inlägg. Det kändes som en tröst för mig att höra att det finns familjer som har det lika som jag. Jag har två killar 4 och 6 år. De ställer höga krav på mitt tålamod, kan jag lova! Härligt att du ville dela med dig av verkligheten annars brukar man vara få höra hur perfekt allt är och då undrar jag vad det är för fel på mig och min familj! Tur att du mår bättre nu och hoppas att du kan njuta lite av ditt liv som småbarnsföräldrer. Tack och kram /Linda

    SvaraRadera
  8. Jihoooo haller med alla inlaggen ovanfor. Mina pojkar e 4 och 2 och det e KRIG nastan hela tiden...och nar det inte krigas, harjas det. Dom e ju basta kompisar och super-kompanjoner ju! Trottheten ar kronisk. Hur kan man da overtala mannen att skaffa en till???? Far nog vanta ett tag, aven fast det borjar kannas lite sug :)

    SvaraRadera