a tough morning.

hej!

oj. haft en magiskt jobbig morgon.

sitter här med en stor klump i magen och försöker andas bort tårarna som bränner bakom ögonlocken.

i och för sig har hela denna veckan varit fylld med otur till bredden och jag har inbillat mig att det bara kan bli bättre, men icke.

imorse ville barnen promenera till förskolan och jag hade ingenting emot det.

soligt och varmt.

helt vindstilla.

tog vagnen ut i fall att mio, eller aston, skulle bli trötta i benen.

men på något, för mig, oförståeligt sätt så blev aston sur som en ättika och grimaserade och sparkade grus framför dig.

troligtvis för att mio tvunget ville sitta i vagnen.

han älskar vagnen :).

efter halva vägen får aston ett flipp och vänder riktning och börjar gå hemåt.

jag, min dumma ko, trodde han skulle komma springande när han insåg att jag inte brydde mig det minsta om att han gick sin väg.

men icke så nicke.

ungen fortsatte snabbare än snabbt hemåt och när jag och mio väl vände efter honom så var han försvunnen.

usch.

nu blev man bra nervös.

vad som helst kan ju hända.

jag halvsprang den vägen jag trodde han hade tagit men såg inte skymten av honom.

väl hemma, svetten dröp under tröjan, så satt han i en stol utanför huset.

jag kokade.

skrek som en galning på honom att han aldrig, ALDRIG, fick göra så mer.

tog honom hårt i armen för att han skulle förstå att det var fel och så att han aldrig gör om det igen.

"det blir ingen karnevalt! PUNKT".

båda ungarna började tjuta när jag sade att vi fick köra till dagis istället.

mio ville ju sitta i vagnen och aston ville vara hemma.

i bilen drog jag ännu fler straff för aston.

"du får inte välja film eller tv-program på en vecka"

åh.

varför gör man så?

som om inte "ingen karneval" hade varit nog (fast jag tror iofs jag inte kunnat hålla det löftet. och jag har lärt mig. säger man något så måste man hålla det. tydliga regler ni vet. a och o)).

väl framme så flippade aston igen.

inför föskolefröknar och allt.

han skulle banne mig inte vara på dagis.

han ville till pappa.

skrek och vrålade.

arg som ett bi.

mio blev ledsen han med och sprang sin väg så en av fröknarna fick springa efter.

ja, jisses.
kaos.

jag sade förlåt till aston för jag skrikit så.

försökte få honom lugn.

"du kan ringa pappa!".

"näääää".

inget funkade.

tills slut fick en fröken bära in honom och jag och mio gå vidare.

åh.

min plutt.

det skar i hjärtat.

när jag väl lämnat en, som vanligt, ledsen mio så gick jag med tunga steg mot bilen.

tittade upp mot astons avdelning i hopp om att få se honom vinka, glad och nöjd, från fönstret.

nä.

ska jag vända och gå dit, tänkte jag.

för att se om allt är ok.

jag vet ju vilket humör han har.

tänk om han välter hela dagiset!

skrämmer alla barnen så jag får hotmejl och samtal från föräldrar vars ungar inte sover om natten på grund av en monsteraston.

hmm.

men jag gick till bilen och körde hem.

ringde på studs dit och då hade han lugnat sig.

pjuh.

jag andades ut men mitt dåliga samvete och att vi skilts åt på det sättet gnagde fortfarande lika hårt.

aja.

nu hade ju händelsen kunnat ta en värre vända.

aston kunde blivit kidnappad, påkörd...gått vilse.

ja, vad som.

så så farlig har min morgon inte varit.

men just idag, efter en vecka med otur så kändes det som om bägaren rann över.

men visst är det inte lätt alltid.

jag vill vara en bra mamma (LUGN och sansad liksom) men mitt humör tar fortfarande över ibland. jag blir tosig.

skall bättra mig.

men nu måste jag glömma för en stund och ta tag i dagen.

jag har ett 20-talet orderar som ligger på hög och väntar.

men grejen är den att de måste vänta lite till.

kanske till och med en vecka till.

jag fick mer beställningar än jag kunnat drömma om när jag hade kampanj på mina smycken och materialet tog slut.

puff sade det.

jag hade dock beställt så det var på väg.

men när jag väl fick det så var det fel mått på kedjan och jag var tvungen att skicka efter nytt.

nu färdas detta material en lång väg så det tar inte en dag eller två att få hem det.

utan tyvärr en vecka, två...ibland fyra om jag har otur.

men jag håller tummarna att det skall vara här i nästa vecka.

och för er som väntar på ert tube necklace, love letter halsband eller tiny star-smycke så ber jag som hemskt mycket om ursäkt.

det lär dröja en vecka eller två.

beklagar!

så....med det sagt så tar jag tag i bokföring idag.

och lite bildredigering.

och mitt dåliga samvete.

kanske en promenad hjälper mot det sistnämnda.

ha en fin dag och helg om vi inte hörs.

kram//jennifer