min dröm.

Jag såg en film häromdagen....

"Eat, pray, love" med Julia Roberts.

Hon flydde till Italien. Indien, Bali.

Lämnade sin man och bara drog.

Fuck it all!

Hon kände sig död inuti och behövde hitta sig själv.

Hitta lugnet och den inre balansen.

Många saker hon sa kunde lika gärna ha kommit från min mun.

Jag känner mig malplacerad och inte alls som den människa jag vill vara.

Inte här.

Inte nu.

Jag känner en otroligt stark dragningskraft till naturen (Hur j-vla töntigt det än låter :)).

Jag tror att jag alltid har gjort det egentligen men just nu är den starkare än nånsin.

Jag vill bort från detta sjuka, kalla och hjärtlösa samhälle vi lever i och istället andas frisk luft från en helt annan plats. 

Där förstörelsen inte kan nå mig.

Jag önskar frihet helt enkelt.

Grejen är den, att hur deppo jag än låter här på bloggen, så är jag inte fullt så nedstämd i det verkliga livet.

Jag erkänner att jag inte njuter fullt ut av det jag kanske borde njuta av, eller det som förväntas av mig att njuta av.

Jag låtsas mycket.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++

I somras, på semesterledigheten, så fann jag, i slutet av den sista veckan, lite av mig själv.

Jag började skriva en bok.

Det flöt på och jag njöt av att befinna mig i en annan värld.

Fantisera, drömma, längta, skapa.

Sedan slungades jag tillbaka till the real life och stressen tog åter ett hårt tag om min hals.

Den kväver mig långsamt.

Om jag får drömma fritt så här en fredagsmorgon så ser jag mig själv i ett litet hus. 

Ett enkelt litet stenhus som ligger helt allena vid öppna landskap.

Nära till skog, djur och natur.

Jag har lummig trädgård där jag odlar mycket av det som hamnar på bordet.

Det är nästan alltid sommar....:).

Fast en å annan åskstorm och en anledning till att elda i eldstaden kommer då och då.

Och regnet.

Doften efter regn.

Jag skriver.

Lagar mat.

Söker inspiration i det pittoreska samhället med de fantastiska marknaderna och det vänliga folket eller på resorna till andra okända länder.

Jag ser mig själv som ensam i denna dröm, men jag vill ju inte vara utan mina barn...

De är en del av mig nu och jag vill inte att de ska förlora sig själv så som jag har gjort.

Bakom onaturliga normer och skadade åsikter.

Bland betongen, gifterna och det onda.

Vill inte att de ska bli soldater, bundna till att ingå i en armé som egentligen, när väl i strålkastarljuset, förstör allt som är meningen med livet.

Jag vill inte att de ska se beroendeframkallande "mat", alkohol, droger, våldsamma tv-spel, materialistiska onödigheter osv. som njutningen med livet.

Jag vill inte att de ska ställa sig frågan, "är detta att leva?" om 20-30 år.

Jag vill inte att de ska bli tvingade till antidepressiva preparat och ångestdämpande medicinering bara för att kunna passa in och "fungera".

Vad njuter ni av?

Jag njuter, i mina drömmar då, av att kunna andas fritt, i naturen.

Kunna äta det som naturen skapat åt oss.

Jag njuter av att kunna vara kreativ i en form som inte skadar, skapar beroende eller blir självdestruktiv.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag vill kunna njuta av andras sällskap.

Men just nu, när jag är så långt ifrån den människa jag vill vara, så kan jag inte det.

Jag kan skratta, försöka att prata ytligheter och formaliteter, försöka lyssna, nicka och le.

Men mitt hjärta är inte där.

Mitt sinne är inte heller där....

Jag är en robot som gråter när jag drömmer om ömhet, natur, frihet, kärlek...Den äkta varan.

Och jag är roboten som gör det jag måste trots att alla skruvar på insidan håller på att lossna.

Trots att jag långsamt rostar inombords....

+++++++++++++++++++++++++++++++++

Orden sitter långt inne idag.

Jag har inget flow.

Tankspridd och trött.

Kram//Jennifer