Måndag.

Måndag igen.

Tiden går fort. 

Speciellt den lediga tiden :).

I fredags var jag hos psykologen igen.

Efter en intensiv arbetsvecka så var mina energidepåer lägre än vanligt.

Efter besöket kände jag att det var droppen som fick behållaren att svämma över.

Total matthet och en svag känsla av ångest nådde mig på fredagseftermiddagen.

Lördagen och söndagen var som en påtryckande och tjock dimma.

Sömnlöshet, mardrömmar och den här satans tröttheten som söker mig.

Och pirret i kroppen.

Som om stresshormonerna jagar mig. 

De vill inte försvinna.

De ligger och stör i blodkärlen...Får varje del av min kropp att vara på helspänn.

Redo att gå till attack....

Men mot vad?

Vilken är faran?

Inga nya upplevelser detta utan samma mög som jag haft i snart ett decennium.

Skitsamhälle.

SKITKROPP!

+++++++++++++++++++++++++++++++++

Känner för att packa väskan och bara fly så långt bort från allt som bara finns möjligt.

Tror verkligen inte jag är ensam om att känna så.

Människan är inte ämnad för att leva så här onaturligt.

Ljud, ljus, KRAV, stress, gifter, obalanser....

Vi blir sjuka i huvudet för fan...Men som en naturlig respons på "giftet" vi utsätts för.

Uppenbarligen.

Bananpannkakor med hackade hasselnötter, hallon och lite kokossocker.

Försöker att hitta sätt att finna lugn.

Matlagning.

Bokläsning.

Sitta här och älta :).

Blev saligt inspirerad av matprogrammet "Vegorätt".

Äntligen alltså.

Blev galen på alla onaturliga matnormer men nu så har jag fått nytt hopp.

Gjorde en egen ugnsrostad tomatsås a la Vegorätt avsnitt 2.

Sjukt gott!

Jag har inte ätit kött på snart tre månader....

Underbar känsla.

Vilka smaker!

Vilken lätthet och så nöjd kroppen blir.

Min mage har varit bättre...Ledvärken lika så.

Åt inte så mycket innan heller men efter att ha sett "Cowspiracy" så tog jag steget.

För min egen hälsas skull men i synnerhet för miljön.

Vad fan håller människan på med egentligen??

Jag skäms!

Men på något sätt så känns det som jag gör någonting äkta.

Någonting viktigt, nu när jag väl har kunskapen och förståelsen.

Men den här guldklimpen hjälper till ibland.

Att få mig att hitta lugnet.

Håller min hand, ler, myser ner i knät.

Fast sedan så kan de ju driva mig till vansinne också, hehe.

Speciellt när jag blir så ljudkänslig som jag blir när jag är på väg att krascha...När stresshormonerna når sin pik.

Då kanske jag skriker till.

Får panikångest i bröstet.

Vill bara att det ska vara tyst.

Men det kan ju inte barnen förstå.

Det förstår ju jag med.

Men just i den stunden så ryter jag till.

"Snälla, var tysta. Bara i en minut. Snääälla".

Sedan får jag skuldkänslor.

Och det triggar ångesten ytterligare.

Jag måste finna medel som gör att jag kan hantera detta när jag väl befinner mig i stunden.

Eller så måste jag aldrig hamna där jag är nu.

Men det verkar oundvikligt.

Jag måste ju arbeta.

Jag måste ju ta hand om barn, hem....laga mat.

Träffa människor...Ibland i alla fall.

Utsätta mig för samhällets vardag.

Bara köra på...

Överleva...

Fast på helt fel sätt.

På ett sätt som inte är självvalt.

Hjärntvättade är många.

Jobbigt för den andel som inser hur manipulerade de blir.

Min psykolog tycker vi ska arbeta med att få mig att kunna sätta mina negativa tankar åt sidan.

Bara för att jag tänker så behöver det inte vara sant...

Men om det är sant då?

Kognitiv beteende terapi.

Ska läsa på mer om det.

Jag vill ju kunna vara glad och lycklig...Mestadels.

För mina barns skull.

Men tänk om det är omöjligt.

Tänk om jag måste göra en drastisk förändring i mitt liv.

Som att fly!

Men aldrig utan mina barn.

Aldrig...

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Så.

Än en gång har jag visat min mörka sida :).

Skäms inte det minsta.

Trött på folk som bara visar sin finslipade sådan.

Skiter väl fullständigt i allt det där ytliga ni sysslar med.

Whatever makes you feel good ;).

//Jennifer