trotsåldern behövs.

Hej!

Trotsåldern ja. Utan förvarning dimper den ner som ett brev i brevlådan och lämnar inga som helst anvisningar på hur man skall hantera detta. Trots att det finns en del böcker skrivna just i detta ämne så är det slutligen, och i stundens hetta, ens eget temperament som man måste lära sig behärska. Och dessutom så är alla ungar olika, och beter sig inte efter alla konstens regler, och en förälder måste pröva sig fram. Testa metoder som funkar på just sin trotsiga och smått odrägliga unge. Och testa metoder på sig själv för att kunna kontrollera sin egen reaktion.

Mina metoder funkar inte för mig själv iaf :). Dvs brusa upp och hota som jag tyvärr så ofta gör när Aston börjar "anfalla". Jag mår ju piss efteråt.

Men så fungerar jag just nu (kanske inte om ett år för man lär ju så länge man lever, det vet man ju). Antingen får jag acceptera att jag är en sådan person som blir arg, brusar upp och visar vart skåpet skall stå. Jag tolererar inte trams och mesar inte i min uppfostran. Och är det så fel egentligen? Lär sig inte barnen gott utav detta? I slutändan menar jag?

Och om jag accepterar detta och sedan tar tag i making up-biten efteråt istället, dvs säger förlåt, förlåter, förklarar varför det blev som det blev och får Aston att inse varför en människa blir arg och ledsen så kanske mitt dåliga samvete krymper en aning, blir lättare att hantera. Känslor är viktiga att prata om. Döljer man dom för barnet tror jag att det verkligen kan ge en negativ effekt på barnets personlighet.

Fick mycket respons på inlägget "min trogna följeslagare" och det visar sig, som jag innerst inne visste men behövde höra :), att detta scenario utspelar sig i de flesta familjer och det dåliga samvetet är vi kvinnor nog födda med. Det sitter i generna. Men hur man skall tampas med det blir ens eget ansvar. 

Trotsåldern är en utvecklingsfas hos barnen, den behövs. Och jag vet att trotsåldern behövs för oss föräldrar den med. Vi lär känna oss själva, vi växer som människa, som individ, och jag tror att vi ser livet med nya ögon efteråt.....Tror inte Ni det?

Och förresten. Stort tack till Er som delar med Er av Era erfarenheter i kommentarerna. Jag blir så tacksam. Lite plåster på såren efter att min trogna följeslagare satt klorna i mig....

Ja, jag får ge mig nu för nu ska jag till Enkla Ting och inspireras av Kajsas Jul. Ska dessutom träffa bloggvännen Malin, helt barnfritt denna gången, och det ska bli underbart att snacka loss ostört :).

Ha en fin dag/Jennifer