torsdag 12 januari 2012

det går alltså sådär.

styling: lo bjurulf.




jag mumsar chokladboll idag igen.
idag på grund av nedstämdhet.
går alltså sådär men mios inskolning.
han är i stort sett ledsen hela tiden.
klänger på mig och är jätte orolig.
trots att jag finns i samma rum konstant.

mio påminner mycket om aston och hur han var under sin inskolning.
nervös och orolig.
blev ledsen ofta och mycket.

det verkar som om de blir oroligare desto stökigare där är.
ju fler barn desto ledsnare.
ganska logiskt, men inga andra av inskolningsbarnen beter sig så.

nu vill jag inte jobba.
skita i alltihop och vara hemma med min fina godbit ett halvår till.
vill inte att han skall vara ledsen.
för sent att ändra sig nu :(.

usch ja.

det är tufft detta.
tuffare än jag mindes.

men...det går över.
jag vet.
han vänjer sig.
det gör de alltid.
han tar inte skada.




eller?

kan barn bli traumatiserade av att bli lämnade sådär?
vid så ung ålder?
det vet man inte.
finns det studier på det egentligen?

knappast, eller väldigt få.
men jag tror lite svagt på att de kan bli det.
traumatiserade på ett eller annat sätt.

förlora tilliten till sina föräldrar kanske.
och/eller senare i livet, känna ångest över att bli lämnade, oavsett situation.

jag tror nämligen att rädslan och oron man kände som barn sätter djupa spår och ångesten kan bubbla upp om man hamnar i liknande situationer som vuxen.

vad tror ni?


nä, gud, nu är jag sådär djup igen :).
brukar bli det när jag känner mig nere.


jag får skaka av mig det.

man borde inte tänka för mycket.
men det är en vana för mig.

vanor är svåra att bli av med.
det vet man ju.


ha en bra torsdag!

och, förresten, tack snälla malin och annie för liebster blog awardsen.
vilken ära.
så kul.
lovar att anta uppgiften snarast.


kram/jennifer

6 kommentarer:

  1. Usch och fy... förstår vad du går igenom. Det som gör det svårast för Mio är att du inte själv är redo mentalt. Det känner dom.. jag vet av egen erfarenhet tyvärr. När jag själv fått en tillsägelse om att ta mig i kragen och gått igenom ett och annat och förstått att det var mest jag som var problemet , då vände vår inskolning totalt. Det är inget som Han tar skada av. Det blir bättre om du bara känner att det är bra där han är. Skickar en stor styrkekram till dig Nenne och hoppas det snart känns bättre <3 KRAM

    SvaraRadera
  2. Tänkte precis så som Nette skriver till dig. Iom att jag har haft en del inskolningar geom åren. Ser man tydligt på barnen vems föräldrar som är mest oroliga. Det är ju absolut inte något fel. Och det är ju såklar vääääldigt naturlig. Men det bästa för barnen är att vara kort & konsiv. Och att göra inskolningen så kort som möjligt...alltså att du inte är vid han hela tiden. Jag vet inte hur deras inskolningar går till där du har han. Men vi brukar skick iväg föräldrarna så fort som möjligt. För då visar man tydligt att detta är ok. Jag tror inte att dett ger barnen något trauma. Barnen gör inte som du säger, det gör så som du gör. Han är så pass liten så han kan inte minnas detta. Det är vad jag tror bara.
    Och ju längre du väntar med inskolningen blir det både jobbigare för dig & för han.

    Men nu är det inte så att jag menar illa alls. För jag vet vilken ångest man har...både för att man ska börja jobba & för att man både vill & inte vill ha barnen hos en alltid...Och att verkligen kommer kapp en.

    Kramar till dig min vän....
    Också massor av styrka slänger jag till där också....:)

    SvaraRadera
  3. Ooo ja det där är så svårt.
    Och jobbigt.
    Mina barn är ju ganska stora nu och kanske jag inte minns det där med inskolningen som "igår" men jag vet att se sin älskade knubb-kindade kille eller tjej så där ledsen är grymt.
    Och det känns som du säger som att man sårar dem, och ja kanske sitter det kvar.. Kanske har de som tog just en sån sak väldigt jobbigt skit svårt för att bli lämnade i det vuxna livet?
    Jag vet inte.. Men En av mina systrar var helt omöjlig att skola in att min mamma till slut gav upp för det gjorde helt enkelt för ont i henne.. Och syrran slutade aldrig att gråta!!
    Det blev dagmamma för henne till slut.. Men vet du?
    Hon har skitsvårt för att göra saker på egen hand.. Hon vill typ inte ens åka buss själv!!??
    Hon har fortfarande bara rest utomlands med mamma och pappa!! Men hon är 26 idag!!
    Så ja vad vet man!!?
    Ha ha nu blev jag oxå så där djup.. Kanske borde ta ett glas rött och chilla?;)
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Precis som de andra säger, Du är nog mest orolig vilket Mio känner på sig. Svårt, man har ångest att lämna dom, men de lär sig, blir självständiga, o klarar sig i världen. Se på dig o din bror som jag skrev innan o på Aston. Mio är fortfarande liten o du kanske inte själv är mogen att börja arbeta du kanske skall göra som jag sagt tidigare, hitta ngt som ger dig själv tillfredsställelse. Stressen av att lämna, köra t annan ort, jobba, hämta osv inte många som mår bra av det om inte arbetet man går till ger en tillfredsställelse, Kommer att gå bra men se över vad du vill i livet. Mår du bra mår dina barn bra. kram

    SvaraRadera
  5. Jobbigt jag vet men jag tror också på att vår attityd som förälder påverkar massor! Om du har inställningen att oj vad kul!! Du ska äntligen få börja på dagis, jag tror det påverkar. Inte lätt, jag förstår men försök.

    SvaraRadera