a story.

jag häller upp min andra kopp kaffe i det redan avsvalnade kaffet sedan i morse.

kaffemuggen är vit med ett stort svart M på.

M som i Mio.

mitt lilla hjärta.

Det ryker om muggen och röken når mitt ansikte.

värmer lite samtidigt som doften av kaffebönorna når mina näsborrar.

jag känner mig smått förvirrad.

lite handlingsförlamad.

stirrar ner i mjölkskummet och sedan mot diskbänken.

ryggar nästan tillbaka då jag ser högarna av glas, burkar och kastruller i diskhon.

smutsiga och illaluktande.

jag suckar högt.

jag tar det sen.

efter koppen kaffe.

när förvirringen släppt en aning.

jag har precis lämnat barnen på förskola.

men istället för att köra till jobb, som jag alltid brukar med andan i halsen och med blicken på klockan var tionde sekund, så körde jag hem.

hem till vår lilla bostadsrätts villa på en och en halv plan.

älskar hemma.

jag blev sjukskriven igår efter att besökt min läkare och berättat hur jag mådde.

jag överdrev inte,

berättade precis som det var.

han (ja, det var en han), lyfte på axlarna och stirrade på mig länge, länge.

jag stirrade tillbaka.

tänkte inte vika undan blicken så att han fick makten, vilket jag visste att han ville få.

"men jag vet inte vad vi ska göra med dig", sade han.

"koloskopi du får göra snart. cirka en-två månader".

han är mörk, otroligt lång och med utländsk brytning.

väldigt dominant och smått trångsynt.

jag har ju träffat honom vid ett flertal tillfällen innan så visst har jag kunnat tolka honom lite.

en typisk man.

jag vet precis, tänkte jag.

men jag sade ingenting.

"öka dosen också. på dina antidepressiva till 30 mg", sade han igen.

jag märkte tydligt att han ogillade den mentala biten.

psykologi var inte hans grej.

läkemedel var hans grej.

usch.

och jag som avskyr alla sorters läkemedel.

"jag vill träffa en psykolog också", sade jag och nu vek jag undan blicken.

visste inte hur han skulle reagera på det.

"jaha", sade han.

"jag hämtar papper du kan fylla i och så kontaktar vi dig sedan".

"tack", svarar jag och möter hans blick. 

ser att han tycker sådant här är extremt jobbigt.

jag kan nästan urskilja en vresig suck när han vänder om och lämnar rummet.

jag fick sitta själv i undersökningsrummet och fylla i pappret.

bredvid mig stod en gynekologstol med ställningar för benen.

behagligt.

framför mig, på det silvriga bordet, en massa topzar, träpinnar, handskar och andra hjälpredskap.

sterila plaströr stod i en plastmugg på en hylla i ena hörnet.

troligtvis ett sådant han använde vid min rektoskopi.

usch.

att han stirrat in i min rumpa.

obehagligt värre.

jag suckar djupt.

lite smått irriterad över hur läkaren får mig att må.

känner mig liten, klen och svag.

men det är jag ju inte.

eller?

irritationen speglar sig i mina svar på de ganska onödiga

frågorna.

varför tycker du att du behöver hjälp?

egentligen har jag vetat länge att jag behövt hjälp men jag litar inte på vården idag.

jag litar mer på mig själv och min kunskap.

men nu ska jag ge det ett försök igen.

jag svarade nästan så.

sista frågan lyder.

hur tycker du vi ska förbereda oss på inför ett samtal med dig?

kan medge att min irritation vid det här laget var ganska stor.

läs på om the highly sensitive person och om psykosomatiska sjukdomar, skriver jag på pappret.

kom inte med samma skit som ni gjort förr tänkte jag, men skrev det inte.

lär dig tänka på ett annat sätt jennifer, har de sagt tidigare.

och öka dosen.

när jag är klar smyger jag in på min läkares kontor.

"sitt ner", säger han utan att titta på mig.

"nu du blir sjukskriven framtill semestern. vila och ät nyttigt".

jag nickar, tar läkarintyget och skakar sedan hans onaturligt stora hand.

vandrar därifrån på mycket lättare fötter.

imorgonbitti slipper jag väcka ungarna klockan halv sex.

jag slipper jaga Mio när han inte vill ta på sig kläder.

eller när han ska borsta tänderna.

jag slipper bråka med Aston angående hans skitiga spidermankalsonger som han måste byta nu efter tre dagar.

jag slipper lämna huset i en enda röra.

i ett kaos och veta med mig att jag kommer komma hem till det här med trötta ungar i släptåg som gnäller om mat, om att jag ska läsa, om att jag ska leka, sätta på film med mera mera.

samtidigt som jag försöker duka fram middagen.

i det redan kaosartade köket....

jag är själv otroligt trött, har så ont i magen och vill inget hellre än att mina barn skall sova så jag kan andas.

ligga ner och få smärtan att försvinna.

jag vill att mina barn ska sova???

nä.

sjukt!

en sådan mamma vill jag inte vara!

jag vill tänka.

jag vill spendera varje minut med mina barn.

finnas för dom.

leka med dom.

ge dom det bästa av mig så de inte blir mentalt skadade på något sätt.

en irriterad, trött mamma som inte har tid till dom måste ju ge en negativ effekt på ungarnas personlighet i framtiden.

och det vill jag inte.

jag vill inte att dom ska må som jag.

Aston är nog också en hsp.

eller han är det.

och han behöver en lugn mamma.

jag vet ju att han inte mår bra när jag är stressad.

ingen mår bra av det.

minst av allt jag.

så nu är jag fri ett tag.

fri att vila, lyssna på musik, sväva fram likt en fjäder i vinden istället för att springa i 150 km/h likt min volvo en onsdagsmorgon som den här.

och jag har tid att skriva, fota och njuta....

det som är jag innerst inne.

bakom den kalla och fula fasad samhället tvingat mig till.

vad är ert innerst inne?

kram//jennifer