en deprimerande historia.

hejsan!

såg ni nyhetsmorgon imorse?

inslaget finner ni HÄR.

det är väl sorgligt att det skall behöva vara så.

jag har befunnit mig i det läget, från och till, i 10 år nu.

10 år!!!

när jag var 20. hade tagit studenten. jag väntade ivrigt på det nya livet som komma skulle och slippa sitta i skolbänken. i varje fall på det sättet man var tvungen att göra. nu kunde jag i princip välja själv.

men ack. det var inte det lättaste.

jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra.

vad jag ville göra.

jag hade inte hunnit lära känna mig själv riktigt och inte heller hunnit se vad som fanns där ute i världen. 

vilket yrke hade kunnat passa just mig?

jag flyttade hemifrån (dumt av mig känner jag nu i efterhand men just då fanns inget annat alternativ tyckte jag), behövde helt plötsligt en inkomst. val: plugga (ta lån) eller börja jobba? usch. jag var inte redo för någonting av det egentligen.

hoppade på en kurs i socialpsykologi på lunds universitet, bara för att. det lät lite interessant.

men, det var så långt ifrån vad jag väntat mig att jag blev så besviken. och alla andra i klassen kunde så mycket. jag var ju bara barnet, på alla plan. en liten nykläckt kyckling typ. förvirrad.

och självförtroendet gick upp i rök.

hur skulle jag nu kunna ta kontroll över situationen? över mitt liv?

och att misslyckas fanns inte på kartan. jag misslyckas aldrig!

så, jag tog kontroll över min kropp istället.

jag slutade äta. blev smalare och smalare tills kroppen skrek efter mat.

jag värkte i mig och började stoppa fingrarna i halsen för kunna fortsätta styra över min kropp och min vikt.

det var den värsta tiden i mitt liv. 

jag var som besatt av mat och kalorier. jag trodde jag skulle förvandlas till en sumobrottare (no offense) om jag åt ett kex eller två.

knäppskalle!

och ångesten var så kraftig. så ihärdig.

men det man får en kick av, att kontrollera matintaget och min vikt i mitt fall, det stimulerar hjärnan till att vilja bibehålla denna kicken. oavsett om den är skadlig för dig eller inte.

skrämmande vad psyket kan ställa till med va?

vilken makt.

oavsett.

min bulemi blev till överdrivet intresse för kost och näringslära.

jag studerade nu till biomedicinsk analytiker vid lunds universitet och pluggade molekylär- och cellbiologi på djup och hög nivå.

anatomi, fysilogi, transfusionsmedicin, patologi, onkologi osv osv.

samtidigt tog jag en kurs i näringslära vid sidan av.

jag var besatt av mat och vad mat ifråga innehåller och vad jag skulle äta för att bli så smal som möjligt.

jag tränade så ofta jag kunde. jag gick i trappor för att bränna mer kalorier. jag spände rump- och magmusklerna ideligen för att jag i tron brände kalorier och fick en fast rumpa.

när jag tänker tillbaka på det så förstår jag inte hur jag orkade.

och jag minns så väl hur dåligt jag mådde.

jag gick in i väggen.

hjärnan pallade inte med denna stress längre.

blev så otroligt sjuk att jag knappt kunde gå, sova eller ens öppna ögonen.

helt totalt utmattad inifrån och ut. som någon sugit ut hela mitt  energiförråd och lämnat mig med en sliten trasa till kropp.

jag gick då till läkaren och trodde jag var fysiskt sjuk.

jag hade cancer enligt mig själv.

men efter många om och men, prover hit och prover dit, så var det ju ingenting fel på mig. rent kroppsligt.

jag var deprimerad helt enkelt.

2007.
drack, rökade och festade för mycket för mitt eget bästa :).
denna natten blev aston till.
hmm.

anti-depressiva sattes in samt samtalsterapi.

lite ljusare blev det ett tag efter.

jag tog examen och gjorde slut med min dåvarande pojkvän (vilket var ett helt rätt beslut).

blodcentralen gav mig jobb och jag träffade robin.

jag tog antidepresiva när jag blev gravid med aston och fick sluta på dom.

därefter blev det förlossningsdepression och kolikmjölkbebis (som bara skrek, alltid).

tillbaka till ruta 1 alltså. jag tappade kontrollen och hade hemska självmordstankar. ångesten tog dö på mig.

antidepressiva igen alltså.

lite mer kontroll.

lite mer lycka.

konstant stressad dock och jag hade ingen aptit.

45 kg.

matt och sliten men mådde bättre.

hej hemska graviditet och sedan hej sötaste mio :)!

förlossningsdepression igen. inte så kraftigt denna gången men tillräcklig för att sätta mig tillbaka på anti-depressiva och samtalsterapi.

så.

nu är vi framme på idag.

jag har lärt känna min kropp utan och innan. jag har lärt känna mitt jag utan och innan. jag står med båda fötterna på jorden och jag känner så otroligt mycket kärlek till mina barn och min familj att jag tror ibland jag skall svimma av lycka.

jag till och med gillar mig själv ibland :).

likt magi så har jag klättrat upp ur det svarta hålet och tagit några steg i rätt riktning.

jag har en lång väg kvar och kanske kommer jag aldrig bli mig själv igen.

men jag skall verkligen ge mitt allt för att det svarta hålet muras igen för gott.

men när man är 20? precis tagit studenten. hur kan man om möjligt klara av de krav som ställs på en från dag 1?

kan man inte få någon som helst vägledning? ett stöd som får en att behålla kontrollen och inte braka ner i det svarta hålet?

det behövs.

från föräldrar (som oftast inte ser eller förstår)?

från syskon (absolut. men jag hade ingen som kunde ge mig råd just då. min lillebror var bara liten och han var kille :)).

från vänner (men de står oftast för samma dilemma)?

från samhället? ja. här tycker jag att vi ska få hjälpen. i skolan och efter skolan.

men jag ska inte ta upp det idag :). känner att inte någon har orken att läsa om mitt rabbel.

men jag var bara tvungen :).

..................................................................................................................................................

det jag vill komma till är att vi som är föräldrar/familj/syskon måste försöka ge våra barn och ungdomar mycket förståelse. prata med barnen. 

vad vill du? hur känner du? du behöver inte känna någon som helst stress, eller press. allt löser sig. ta det lugnt. hitta dig själv. vi finns här.

(obs. jag hade fler faktorer, lite mer privata, som spelade in i på mitt välmående. så ni inte tror att alla osäkra tjejer som tar studenten kommer bli deprimerade en kort tid efter :)).

och mer då?

jo. kosten. den är så otroligt viktig i detta sammanhang. alltid egentligen. 

psyket påverkas inte positivt av ohälsosamma matvanor. 

hormoner blir störda, immunförsvaret blir sämre, hjärnan fungerar inte optimalt. sömnen får lida.

för högt blodsocker kan ge nervskador och personlighetsstörningar. det är bevisat.

stress ger samma effekt som fel kost egentligen.
kroppen pallar inte det för lång tid.

nu har jag blivit så långvarig här att jag inte vet mer vad jag skall skriva :).


jo. bara att ni ska försöka andas. varva ner och njuta av familjen och vännerna.
inte oroa er för mycket över småsaker. allt löser sig. bara du själv mår bra först och främst.
och tänk på vad du stoppar i dig och hur du altiverar dig fysiskt och mentalt.
det är i nästan a och o.
<3!




kram/jennifer