fredag 5 april 2013

en deprimerande historia.


hejsan!

såg ni nyhetsmorgon imorse?
inslaget finner ni HÄR.

det är väl sorgligt att det skall behöva vara så.
jag har befunnit mig i det läget, från och till, i 10 år nu.
10 år!!!
när jag var 20. hade tagit studenten. jag väntade ivrigt på det nya livet som komma skulle och slippa sitta i skolbänken. i varje fall på det sättet man var tvungen att göra. nu kunde jag i princip välja själv.
men ack. det var inte det lättaste.
jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra.
vad jag ville göra.
jag hade inte hunnit lära känna mig själv riktigt och inte heller hunnit se vad som fanns där ute i världen. 
vilket yrke hade kunnat passa just mig?

jag flyttade hemifrån (dumt av mig känner jag nu i efterhand men just då fanns inget annat alternativ tyckte jag), behövde helt plötsligt en inkomst. val: plugga (ta lån) eller börja jobba? usch. jag var inte redo för någonting av det egentligen.

hoppade på en kurs i socialpsykologi på lunds universitet, bara för att. det lät lite interessant.
men, det var så långt ifrån vad jag väntat mig att jag blev så besviken. och alla andra i klassen kunde så mycket. jag var ju bara barnet, på alla plan. en liten nykläckt kyckling typ. förvirrad.
och självförtroendet gick upp i rök.
hur skulle jag nu kunna ta kontroll över situationen? över mitt liv?

och att misslyckas fanns inte på kartan. jag misslyckas aldrig!
så, jag tog kontroll över min kropp istället.
jag slutade äta. blev smalare och smalare tills kroppen skrek efter mat.

jag värkte i mig och började stoppa fingrarna i halsen för kunna fortsätta styra över min kropp och min vikt.
det var den värsta tiden i mitt liv. 
jag var som besatt av mat och kalorier. jag trodde jag skulle förvandlas till en sumobrottare (no offense) om jag åt ett kex eller två.
knäppskalle!
och ångesten var så kraftig. så ihärdig.

men det man får en kick av, att kontrollera matintaget och min vikt i mitt fall, det stimulerar hjärnan till att vilja bibehålla denna kicken. oavsett om den är skadlig för dig eller inte.
skrämmande vad psyket kan ställa till med va?
vilken makt.

oavsett.

min bulemi blev till överdrivet intresse för kost och näringslära.
jag studerade nu till biomedicinsk analytiker vid lunds universitet och pluggade molekylär- och cellbiologi på djup och hög nivå.
anatomi, fysilogi, transfusionsmedicin, patologi, onkologi osv osv.
samtidigt tog jag en kurs i näringslära vid sidan av.
jag var besatt av mat och vad mat ifråga innehåller och vad jag skulle äta för att bli så smal som möjligt.
jag tränade så ofta jag kunde. jag gick i trappor för att bränna mer kalorier. jag spände rump- och magmusklerna ideligen för att jag i tron brände kalorier och fick en fast rumpa.

när jag tänker tillbaka på det så förstår jag inte hur jag orkade.
och jag minns så väl hur dåligt jag mådde.
jag gick in i väggen.
hjärnan pallade inte med denna stress längre.
blev så otroligt sjuk att jag knappt kunde gå, sova eller ens öppna ögonen.
helt totalt utmattad inifrån och ut. som någon sugit ut hela mitt  energiförråd och lämnat mig med en sliten trasa till kropp.
jag gick då till läkaren och trodde jag var fysiskt sjuk.
jag hade cancer enligt mig själv.
men efter många om och men, prover hit och prover dit, så var det ju ingenting fel på mig. rent kroppsligt.
jag var deprimerad helt enkelt.

2007.
drack, rökade och festade för mycket för mitt eget bästa :).
denna natten blev aston till.
hmm.

anti-depressiva sattes in samt samtalsterapi.
lite ljusare blev det ett tag efter.
jag tog examen och gjorde slut med min dåvarande pojkvän (vilket var ett helt rätt beslut).
blodcentralen gav mig jobb och jag träffade robin.
jag tog antidepresiva när jag blev gravid med aston och fick sluta på dom.

därefter blev det förlossningsdepression och kolikmjölkbebis (som bara skrek, alltid).
tillbaka till ruta 1 alltså. jag tappade kontrollen och hade hemska självmordstankar. ångesten tog dö på mig.
antidepressiva igen alltså.
lite mer kontroll.
lite mer lycka.
konstant stressad dock och jag hade ingen aptit.
45 kg.
matt och sliten men mådde bättre.
hej hemska graviditet och sedan hej sötaste mio :)!
förlossningsdepression igen. inte så kraftigt denna gången men tillräcklig för att sätta mig tillbaka på anti-depressiva och samtalsterapi.

så.

nu är vi framme på idag.
jag har lärt känna min kropp utan och innan. jag har lärt känna mitt jag utan och innan. jag står med båda fötterna på jorden och jag känner så otroligt mycket kärlek till mina barn och min familj att jag tror ibland jag skall svimma av lycka.
jag till och med gillar mig själv ibland :).
likt magi så har jag klättrat upp ur det svarta hålet och tagit några steg i rätt riktning.
jag har en lång väg kvar och kanske kommer jag aldrig bli mig själv igen.
men jag skall verkligen ge mitt allt för att det svarta hålet muras igen för gott.

men när man är 20? precis tagit studenten. hur kan man om möjligt klara av de krav som ställs på en från dag 1?
kan man inte få någon som helst vägledning? ett stöd som får en att behålla kontrollen och inte braka ner i det svarta hålet?
det behövs.
från föräldrar (som oftast inte ser eller förstår)?
från syskon (absolut. men jag hade ingen som kunde ge mig råd just då. min lillebror var bara liten och han var kille :)).
från vänner (men de står oftast för samma dilemma)?
från samhället? ja. här tycker jag att vi ska få hjälpen. i skolan och efter skolan.

men jag ska inte ta upp det idag :). känner att inte någon har orken att läsa om mitt rabbel.
men jag var bara tvungen :).


..................................................................................................................................................


det jag vill komma till är att vi som är föräldrar/familj/syskon måste försöka ge våra barn och ungdomar mycket förståelse. prata med barnen. 
vad vill du? hur känner du? du behöver inte känna någon som helst stress, eller press. allt löser sig. ta det lugnt. hitta dig själv. vi finns här.

(obs. jag hade fler faktorer, lite mer privata, som spelade in i på mitt välmående. så ni inte tror att alla osäkra tjejer som tar studenten kommer bli deprimerade en kort tid efter :)).

och mer då?

jo. kosten. den är så otroligt viktig i detta sammanhang. alltid egentligen. 
psyket påverkas inte positivt av ohälsosamma matvanor. 
hormoner blir störda, immunförsvaret blir sämre, hjärnan fungerar inte optimalt. sömnen får lida.
för högt blodsocker kan ge nervskador och personlighetsstörningar. det är bevisat.

stress ger samma effekt som fel kost egentligen.
kroppen pallar inte det för lång tid.

nu har jag blivit så långvarig här att jag inte vet mer vad jag skall skriva :).


jo. bara att ni ska försöka andas. varva ner och njuta av familjen och vännerna.
inte oroa er för mycket över småsaker. allt löser sig. bara du själv mår bra först och främst.
och tänk på vad du stoppar i dig och hur du altiverar dig fysiskt och mentalt.
det är i nästan a och o.
<3!




kram/jennifer

17 kommentarer:

  1. Oj, vad du har vilka omtumlande perioder i livet du har gått igenom, vad glad jag blir att du känner glädje och kärlek nu iallafall.

    Jag har en dotter som blir 16 år och ska börja gymnasiet till hösten. Hon har inte alls klart för sig riktigt, om vad hon vill plugga eller vad hon vill bli när hon blir stor. Jag försöker peppa henne och säga att allt är inte på liv och död just nu, hon har hela livet framför sig, så skulle det bli så att det inte passar med det val hon gör nu, så kan hon alltid välja om och byta spår.

    Vet ju själv hur svårt det var och ibland fortfarande är, då jag kan känna att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli när jag blir stor.

    Nä, en stor skopa kärlek och att lyssna på och peppa våra ungdomar är nog ett knep, hoppas jag.

    Tack för ditt viktiga inlägg.

    Kram Victoria

    SvaraRadera
    Svar
    1. precis. det tror jag med. men i vårt stressade samhälle så hinner knappt föräldrarna ta sig tiden då de jobbar så mycket.
      och tyvärr också använder sociala medier för mycket.
      stäng av och släck ner! kan jag tycka :). som sitter här och skriver för fullt hehe.
      men jag har blivit bättre. ska bli ännu bättre.
      "vad gjorde du när du var mamma?" instagrammade om mitt sensate inköp :). jisses. ge barnen tiden istället.
      annars går det utför och ni får aldrig tiden tillbaka.
      å. jag låter så klok nu :). ska följa mina egna råd.
      tack själv!!!
      du verkar vara en toppenmamma!
      kram//jennifer

      Radera
  2. Hittade hit genom Pellas blogg....
    Nu har jag inte hunnit titta runt så mycket, men inlägget var så fint skrivet så jag fastnade direkt och lunchen brevid mig hann bli kall :)

    :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :). förlåt.
      tack för dina ord.
      ha en fin fredag//jennifer

      Radera
  3. Fina och starka du som vågar öppna dig för oss! Låter som du gjorde en resa utan dess like och skönt att höra att du mår bättre idag.

    SvaraRadera
  4. Ja, Jennifer shit vad man ska gå igenom. :/ Har inte mått så dåligt som du, men ååå vad jag minns det sviktande självförtroendet (finns där fortfarande ibland) o dåliga självkänslan från tonåren och en bra bit över 20. Det bästa med att bli lite gammal ;) är nog just att man lär sig att njuta mer och inte hetsa upp sig över fåniga järnspöken på samma sätt. Det är inte lätt, men det blir ju sååå härligt när man vaknar upp och faktiskt njuter av livet. Vi får börja gilla oss själva lite mer bara, för det är vi värda!! <3 Största kramen fina människa!

    SvaraRadera
  5. Väldigt int skrivet och hemskt. Det kunde vara jag. Jag harungefär samma historia, jag tror den tyvärr inte är ovanlig för tjejer i vår ålder. Livet blir bättre! Det måste alla 20 någonting åringar få veta. Kram till dig och styrka till din kamp!

    SvaraRadera
  6. Klokt, tänkvärt och nödvändigt inlägg.

    SvaraRadera
  7. Finaste du, du är vacker inifrån och ut. Klok dessutom. Hårt att läsa om allt du varit med om och även om jag inte kan relatera till allt så har även mitt liv gått upp och ner. Självförtroendet som sviker. Tror majoriteten av oss tjejer (och säkert många killar) kan relatera till stresser och pressen som du skriver om. Och visst, maten vi äter och hur vi väljer att leva spelar stor roll. Det tror jag med. Du är stark och ärlig, det beundrar jag dig för!

    Stora kramar finaste du!
    <3

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  9. Modigt och mycket berörande!
    Kram!

    SvaraRadera
  10. Ja som livet kan vara...det där med hur föräldrarna skall var till 20-åringar det är inte lätt. Ibland är man behövd i bland lägger man i sig för mycket..ja det är inte lätt och just då 20-åringen har som mest krav på sig att hitta sin roll i livet.

    Stor kram till dig Jennifer.

    SvaraRadera
  11. Ja du Nenne... har sagt det förut och säger det igen, vilken fantastisk kvinna du är <3 Jag är som sagt övertygad om vem som hjälper dig och är med dig i din kamp mot ett bättre liv. Du har gått igenom så mycket som ingen borde behöva men haft turen att du finns kvar och nu så mycket starkare. Det är inte lätt att kämpa vidare när man är mitt i något svårt, men det är inte alltid helt enkelt att ge upp heller, man har mycket och många som betyder så mycket för en <3. Något som idag är det som är iallafall är min största morot till att kämpa när det är tungt är ju ens underbara barn <3 Utan dom vet jag inte...
    Jag är en stor beundrare av dig i allt det du gör och det du har ork och förmåga att dela med dig av! Du är en så stor inspiration för mig <3 Förlåt att jag är dålig med att kommentera dina inlägg just nu, men jag följer dig troget. Kramar i massor <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack tack <3!
      Du gör alltid mig så glad.
      KRAM

      Radera
  12. Så fint och bra skrivet.Tack för dina fina ord.
    Är en mamma till en nu 19 årig tjej som gått igenom depression, suicida tankar, samtalsterapi, "depressionsskola" och medicinering.
    Inget sliter så i en som när den av sitt eget kött och blod inte mår bra.
    Jag hade kunnat göra vad som helst under den perioden för att ha kunnat ta hennes smärta, hennes mörker.
    Hennes historia börjar med dyslexi och en självkänsla som kapades med fotknölarna tidigt i grundskolan. Vi föräldrar stred och kämpade för henne, men skolan lyssnade inte på oss. Vägrade henne en utredning. Sent alltför sent (7 år) får jag nu veta hur illa skolan behandlat henne, trots att vi påpekat att vi behövde hjälp. Skolan förnedrade henne och tog bort hennes plats i klassrummet, skickade ut henne i korridoren. Och skolan teg!!! Barnet skämdes så att hon inte talade om vad som hände. Hade jag vetat hade jag kämpat som en tiger, men vår älskade lilla prinsessa försökte bära all förnedring själv.....Satte på sig en leende mask och ville inte visa all smärta och allt mörker.
    Nu som strax en nybakad "student" är hon åter vilsen. "Vad ska man göra?" "Mamma, jag orkar inte läsa" "Jag är totalt värdelös, jag fixar inget själv" "Det svarta mörkret finns skrämmande nära igen"
    Mina ord att "ha inte så bråttom, vila i att du inte behöver bestämma dig nu, vila i att du behöver komma ikapp med dig själv" dessa ord når liksom inte fram. Skolan predikar att de ska fortsätta plugga, men hallå.....som en 19-åring behöver man inte bestämma vad man ska göra resten av livet. Det är min åsikt i varje fall.
    Det är en balansgång, en 19 åring anser sig som vuxen, men faller ändå in i mammas famn när demonerna flyger. Min skyldighet är att finnas där. Stödja, stryka över håret, och om och om igen uppmuntra och och säga "du duger".
    Tack än en gång för att du delar med dig.
    // Kram från Tina i Umeå

    SvaraRadera
    Svar
    1. hej tina!
      nämen usch. vilken j-vla skola! hur tänker dom? idioter. nä. sånt skit vill vi inte ha.
      stackars tjej. inte helt lätt. och jag vet att hur mkt föräldrarna ändå försöker få barnen att tänka och se ett steg längre, det varar inte för alltid liksom, så nås det inte fram. barn lever i nuet.
      din tjej kan kanske finna andra vägar där dyslexin inte påverkar hennes inlärning och yrkesval. hoppas hoppas hon blir glad snart igen.
      lycka till och se till att hon får motion på ett eller annat sätt. det kan hjälpa mer än man tror.
      KRAM//Jennifer

      Radera