fredag 28 augusti 2015

S O M M A R E N.


Hej!


Nu har jag varit tillbaka på blodcentralen några veckor, efter tre veckors skön sommarledighet i slutet av juli och början av augusti.
En sommar som var, troligtvis, en av mina bästa.
Vi var hemma mycket.
Inga måsten, ingen stress, inte en massa fara och flyga.
Vi tog dagen som den kom och kände vi för att bara spendera en dag i trädgården så gjorde vi det.
Kände vi för att göra en liten utflykt så gjorde vi det.
Ungarna landade i lugnet och de fick använda sin fantasi igen för att roa sig.
Jag märkte mycket väl hur bra de mådde.
Och sedan har de varandra och det är underbart att se och höra hur de leker, kommunicerar och, ibland fast ändå mer sällan än annars, bråkar men löser det oftast helt själv.
Jag och min man anpassade oss lika bra och njöt rejält av att bara vara.
Vi är väl den typen av människor som gärna håller oss till enkelheten och behöver inte så mycket mer än varandras sällskap, och en dos av naturen.
Friska sommarvindar mot solvarm hud, fågelkvitter och humlesurr, havet och till och med regnets smatter mot fönsterrutorna.
Och att umgås med barnen.
Verkligen umgås.



Krabbfiske, flera gånger, i vackra Borstahusen i Landskrona.


Fräsch sommarmat stod på menyn ofta och bara att få tid till att stå i köket, i lugn och ro. 
Magiskt.


Nyhamn i Landskrona.


Nimis i Mölle.


Öresund. 


Skåne by car.


Erikstorps Kungsgård i Landskrona. 


Ystad djurpark.






Solstrålarnas vackra ljusspel på morgonen gav mig mycket, trots sin enkelhet.


Egentligen så känner jag mig inte riktigt hundra nu när vardagslivet rullat igång på högvarv igen.
Tidiga morgnar.
Stressfyllda dagar på en varm och trång Blodbuss.
Middagar, tvätt, städ....måsten.
Ett överflöd av intryck.
Människor, ljud, ljus....
Trots att jag raderat en stor del stress från mitt liv, det vill säga mitt företag, så försätter samhällets krävande vardag mig i obalans direkt.
Utmattningen knackar på dörren och jag känner hur mina depåer urlakas lika snabbt som de fylldes på under semestern.
Ska jag verkligen aldrig hinna ikapp mig själv och få tid till att läka?
Jag är ju inte ensam i detta och den aktuella statistiken över människors psykiska ohälsa styrker min vetskap ytterligare.
Den bara växer och växer.
Barn blir utmattade i dagsläget och hur skrämmande är inte det?
Usch.
Man får försöka så gott man kan och radera de måsten som egentligen inte bidrar till annat än mer ohälsa, i slutändan.
Men hur enkelt är det när käpparna i hjulen aldrig verkar ge upp.
Och att sedan veta hur korrumperad och skadad världen och människan egentligen är skapar inte direkt något hopp.
Jag är ju en sådan som gärna tänker lite för mycket, lite för ingående, för mitt eget bästa, men det är inte helt lätt att blunda för kunskapen man besitter, för erfarenheten man erhållit eller för känslorna som virvlar runt under huden.
Efter mina hemska möten med den ökända väggen och de efterföljande depressionerna så ser min själ någonting helt annat än den gjorde innan.
Ibland skrämmer det mig, ibland ger det mig styrka.
Allt är så mycket tydligare och en person jag möter behöver inte öppna munnen för att jag ska kunna se deras riktiga färger som strömmar ut genom ögonen på dom.
Tyvärr är det nyansen av själviskhet som dominerar mångas palett.
Även mycket okunskap och girighet.
Jag träffar för många människor i min vardag i och med mitt jobb och det stjäl mycket av min energi.
Min mur är ju i och för sig ganska krackelerad så det är lätt att suga mig tom.
Lika lätt som det är för mig att låta det ske.
Men jag försöker motverka det genom att blockera intrycken jag får, i alla fall de negativa.
Jag försöker vilseleda mina tankar och bromsa mina känslor men det tar ju lika mycket energi det så i slutet av dan är jag ett ihåligt vrak och jag reagerar med stark trötthet, yrsel, huvudvärk, magproblem, nedstämdhet och irritation.
Ett jävla skit detta va :)!

Vet egentligen inte var jag vill komma med detta men sommaren har varit bra ändå....Men lite besviken är jag allt för att den andra andningen försvann så fort.

Och mina frågor är?

Finns det några människor som ger energi nuförtiden?
Finns det någon som lyssnar före de pratar?
Varför detta starka behov av att hävda sig och få bekräftelse?
Och varför tänker inte vissa människor längre än näsan räcker....?

Min önskan:

Låt mig läka så jag kan hjälpa andra att läka....Eller att förstå.
"In a gentle way you can shake the world".
Man får försöka finna hopp någonstans i röran.



Och en sak till:



"Speak only if it approves upon the silence" 
//Gandhi




Fy tusan, vad tyst, lugnt och skönt det hade varit om folk följt de där visa orden ;).






//Jennifer


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar