Fan, vad deprimerande!

Jag kollar igenom mina inlägg.

Usch.

Fan, vad deprimerande!

Ingen feelgood-blogg direkt :)!

Jag har ju glada stunder också (med barnen i soffan, under ett täcke, med deras händer i mina, eller ett litet huvud i mitt knä) men det är när jag mår väl som sämst som jag känner att jag behöver skriva och lätta på trycket.

Jag vet ju att det hjälper....i alla fall för stunden.

Troligtvis ett sätt för mig att sträcka ut en hand och se om någon tar den.

Min kalla, svaga och bleka hand.

Igår mådde jag lite bättre.

Idag...Nja.

Lite yoga, lite bara vara i nuet, mycket vila och stöd från familj och vänner har fått mig att se lite lättare på min diagnos, och fått mig att vilja strida ännu mer....Fast på ett icke stressfullt och kortisolhöjande sätt då :).

Får jag inget stöd från vården så får jag se till att klara det på egen hand, eller...Inte helt på egen hand.

Jag behöver ju faktiskt prata om detta med alla i min närhet.

Jag vet att människor har svårt att förstå. 

Det hade jag också haft om jag inte själv varit där, känt det jag känner.

Ibland är det som om folk tror jag bara låtsas, att jag inbillar mig, överdriver....Ibland, för en kort stund, blir jag övertalad och tror att jag verkligen bara inbillar mig.

Men nä....Det kan ju inte vara friskt detta!

Tröttheten slungar mig tillbaka, tillsammans med de andra fruktansvärda symptomen.

Jag ser kanske frisk ut (bortsett från de kroniska blå ringarna runt ögonen)...Men på insidan är allt kaos med stort K.

Hittade en bra beskrivning via Praktiskt Medicin om någon vill förstå lite bättre och så valde jag en text ur artikeln som beskriver min vardag på pricken i snart 9 år.

Jag tror jag har hoppat från den ena fasen till den andra, och sedan tillbaka igen.

Utmattningssyndrom utvecklas ofta i faser:

Prodromalfas efter långvarig psykosocial påfrestning. Psykiska och fysiska symtom som ex v koncentrationssvårigheter, sömnstörning, hjärtklappning, ”bråttomkänsla”, huvudvärk och även annan värk, tryck över bröstet, yrsel, emotionell labilitet och olust inför krav, försämrad bedömningsförmåga och minskat socialt umgänge. Om man negligerar symtomen och ej minskar belastningen kan prodromalfasen övergå i en

Akutfas (”går i väggen”) vilket ofta sker relativt plötsligt och ibland med dramatiska symtom som t ex: mycket uttalad trötthet med oförmåga till återhämtning trots sömn. Neurokognitiva besvär (minnesproblem, koncentrations- och uppmärksamhetsstörning samt störd funktion i målinriktat beteende – exekutiv störning med mycket låg prestationsnivå; svårigheter med planering, översikt, att förstå komplexa situationer, sänkt energi). Svårigheter att finna rätt ord då man pratar, ökad ljud- och ljuskänslighet, irritabilitet, nedstämdhet, ångest. Ibland utvecklad bild av såväl depression som ångest. När de akuta symtomen klingat av övergår tillståndet ofta i en

Återhämtningsfas med ibland kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. Symtombilden omfattar ofta både fysisk- och psykisk svår trötthet, sömnrubbning, motivationslöshet, nedstämdhet, ångest och neurokognitiva besvär (minnesproblem, koncentrations- och uppmärksamhetsstörning samt störd funktion i målinriktat beteende – exekutiv störning med mycket låg prestationsnivå; svårigheter med planering, översikt, att förstå komplexa situationer, sänkt energi).

Min Aston......Han vet hur han kan få mig att glömma bort allt skit för en stund och bara le...Med hela hjärtat.

Idag andas jag som sagt lite lättare.

Men det är här jag gör fel.

När jag väl börjar känna mig halvt mänsklig igen så gasar jag på.

Tyvärr räcker inte mitt bränsle längre än runt hörnet och sedan är jag tillbaka i helvetet igen.

Fast tyvärr måste jag gasa för att fungera i samhället verkar det som.

Vi får se hur det artar sig när jag väl fått träffa den där psykologen.

Mina tidigare erfarenheter är allt annat än goda.

Ibland undrar jag vad det är för utbildning de har lyckats ta sig igenom.

Och samma fråga har jag ställt mig efter vareviga läkarbesök jag haft i hela mitt liv (och de är en del vill jag lova).

Ta en pilla eller 269 så blir det nog bra.

Orsaken bakom insjuknandet förblir obotad.

Tretusen kemikalier ska passera mitt system och öka belastningen ytterligare.

Orsaka mer kroppslig stress (stackars utmattade binjurar!).

Men aldrig läka.

På riktigt.

Ok.

Nästa gång jag tittar in så ska jag ge er lite mer feel good, med betoning på lite. Mycket är ju inte jag just nu :).

Och så ge mig själv lite mer feel good.

Ska göra det nu genom att hoppa ur pyjamasen.

Tvätta mig, sätta på avslappningsmusik och placera min kropp på yogamattan.

Kanske jag bara ligger där.

Kanske gör jag lite lätta övningar.....

Har läst mycket om rörelser för höftböjarmuskeln och hur de kan hjälpa vid binjureutmattning.

We´ll see.

Önskar er en fin fredag!

Kram//Jennifer