 |
| vacker miljö skapad av josefin hååg och kristofer johnsson för residence magazine. bild via ollie and sebs house. |
Häromdagen sade jag stopp.
Nu får det vara nog.
Huvudvärken vill inte ge med sig.
Den ligger sitter som en trång hjälm på huvudet, och trycker.
Smärtan går ner i nacken på mig.
Tröttheten är obeskrivlig, vilket den egentligen varit i flera år nu men jag har kämpat mig igenom den.
Offrat min fritid, vänner, aktiviteter....Det lilla extra som gör livet värt att leva för att kunna orka med jobb och alla måsten kring barn, hem och vardagen.
Men trots mina uppoffringar så får jag inte det att gå ihop.
Ångesten sitter i bröstet och exploderar ibland så det gör så ont att jag får hemska tankar.
Sådana tankar som jag haft från och till i snart 9 år...Utan att få den hjälp jag verkligen behöver.
Idag ringde jag, ännu en gång, till vårdcentralen som avblåste mig direkt då det endast finns utrymme för akuta situationer.
"Jag gråter mig igenom dagarna...Jag har ont överallt. Jag är så otroligt utmattad att jag knappt kan prata. I lördags fick jag en sådan kraftig ångestattack att jag tänkte de där hemska tankarna som ingen människa borde tänka. Vet inte vad ni anser som akut men jag orkar inte mer i alla fall".
Kvinnan i luren blev stum och efter lite knapptryckningar hade jag fått en tid i eftermiddag.
Sådant här ska man kanske inte dela med sig av men det skiter jag i.
Jag behöver skriva....Prata med någon.
Känna att jag finns.
Detta jävla samhället sliter oss i bitar, speciellt oss som är överkänsliga...Och tror att felet ligger hos oss.
Att vi borde skärpa oss.
Snälla någon.
Det är en epidemi...Lika allvarlig som pest eller kolera. Den dödar oss bara lite långsammare....Men minst lika smärtsamt.
Jag bara kände för att dela med mig.
Jag vet att många känner igen sig.
Jag har aldrig fått den hjälp jag behöver.
Jag har sedan 2007 varit sjuk och på grund av feldiagnostik och definitivt fel behandling så har 9 år av mitt liv varit en kamp.
Jag orkar inte mer nu.
Jag vill vara där för mina barn, för min man.
Jag vill vara jag, inte en urvriden disktrasa...Inte en suddig och odefinierbar kopia av mig själv som inte ens orkar läsa en bok för mina barn.
Jag gör mitt jobb på Blodcentralen.
Jag går dit och arbetar så bra jag bara kan....
Men när jag kommer hem så är jag så sjukligt utmattad och har så ont i kropp och själ att jag bara vill begravas.
Min man får dra ett tungt lass.
Vi kan aldrig hitta på någonting.
Jag blir för sjuk!
Mina barn behöver mig.
Jag vill vara glad, positiv, ha energi och lust...Känna livsglädje..Skratta. För mina barns skull och för min man.
Och för min skull.
Ska man leva så ska man fan i mej göra det bra och göra det på det sättet som passar just dig.
Idag sade jag stopp.
Nu vill jag ha tillbaka ett liv!
Vi ses....
Kramar// Disktrasan
i det här samhället behöver man, paradoxalt nog, vara frisk nog för att kunna vara sjuk för att orka ligga på att kämpa för sin rätt till livet. kämpa på! jag är glad att du blev hörd.
SvaraRaderaoch den andra utvägen är inte lösningen. och du gör så gott du kan, välj livet och gör så gott du kan. det är allt.
SvaraRaderaTack. Jag blev inte hörd. Fick konstaterat utmattningssyndrom......Fick remiss till psykolog. Läkaren ville skriva ut 4 olika mediciner till mig. Jag ville blir sjukskriven. Jag orkar ju inte mer. Det kan man visst inte bli längre för utmattningssyndrom, påstod läkaren. "Tänk positivt och ta lite propavan till natten, 2 panodil var tredje timme för huvudvärken, prova detta antidepressiva läkemedlet istället, och sobril för ångest. Och så kör på som du gör". Jag är så arg att jag kokar. Jag satt senast i lördags och ville ta livet av mig och nu skickar dom hem mig med en burk piller och en remiss till en psykolog om x antal veckor. Om jag inte haft mina barn att leva för så kunde jag ha gått raka vägen hem o hängt mig och det hade varit på denne läkarens ansvar. Jag förstår verkligen varför vissa väljer den utvägen...Som ett rop på hjälp. För man behöver visst vara halvdöd för att ens bli hörd. Fan vad arg jag är! tack för dina ord <3!!!
SvaraRaderahej igen. jag känner, tyvärr, för väl igen det du beskriver när det kommer till vården, när man inte blir hörd och framförallt tomheten och mörkret man famlar i när man desperat söker efter en livboj, något att klamra sig fast vid. det är under all kritik att du inte får den hjälp du behöver. jag blir förbannad här, saknar ord. och trots det blir jag ändå lika förvånad att jag fortfarande blir förvånad att det kan få lov att fungera så här i vården. det kan vara absolut livsfarligt att skriva ut mediciner till en patient som mår så dåligt utan någon form av uppföljning. det tar ungefär upp till tre veckor för kroppen att vänja sig vid en ny medicin som dessutom kan förvärra mående och ge diverse symptom. det känns otäckt att det skrivs ut medicin utan någon utan varesig vettig hjälp, tidsbegränsad uppföljning, eller någon att vända sig till under tiden, men det som skrämmer mig mest är att man gör detta till människor som uttryckligen har tankar på att ta sitt eget liv, oavsett om de tänker fullfölja det eller ej. det som gör mig mest arg är att det här inte är en nyhet, men vården blir inte bättre. hur många människor ska behöva förlora sig själva helt och dö innan det blir någon förändring och förbättring i vården? och i vårt samhälle. att jag har varit i din situation hjälper inte dig, eller om jag säger att det går att må bättre, för det är inte möjligt innan du känner att du får den hjälp du behöver för att läka. i min stad, där jag bor, finns det något som heter psykakuten dit man kan ringa, och besöka om det verkligen skulle behövas, när det är akut. finns den hjälpen där du bor? jag hoppas verkligen att du orkar kämpa, ÄVEN OM DU INTE ENS SKA BEHÖVA GÖRA DET, för din rätt till livet. och när jag menar kämpa så kan det se ut på olika sätt. du behöver inte slåss mot vården om du inte orkar utan att kämpa kan vara att ligga i din säng tills du får träffa psykologen. och man är ingen dålig person om man inte orkar med allt runt omkring, men jag förstår smärtan i att inte känna att man orkar existera och finnas till för sina barn, då jag har ett eget. men jag vill att du ska veta det, att du gör nog, att du gör så gott du kan. och att det är mer än nog. att du finns just nu är mer än nog. håll ut! (ursäktar ett långt och flummigt inlägg). KRAM!
RaderaSending you a big big hug... x
SvaraRadera